Frihetstiden.html
 
| ca | de | en | es | fr | it | nl | no | pl | pt | ru | ro | fi | sv | tr | vo |


 

 Denna artikels neutralitet är ifrågasatt.
Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts.
Sveriges historia

Frihetstiden är en benämning på epoken i Sveriges historia mellan 1719 och 1772. Den efterföljs av den Gustavianska tiden. Anledningen till att denna period kallas frihetstiden är att det kungliga enväldet upphävdes genom lag år 1719. Det är alltså frihet från enväldesmonarki som avses.

Perioden inleddes med att Karl XII stupade vid Fredrikshald 1718 och det svenska stormaktsväldet därmed gick under. Den avslutades med att Gustav III år 1772 besteg tronen och genomförde en statskupp som gav kungen större makt.

Innehåll

redigera Kungen förlorar makten till riksdagen

Då de tunga offer till stormaktsväldets bevarande som Karl XII utkrävt väsentligen möjliggjorts genom enväldets maktmedel hade ett allmänt missnöje uppstått mot detta styrelsesätt. Detta var särskilt utbrett bland ämbetsmännen, vilkas klass efter aristokratins fall och genom den av Karl XI genomförda fasta byråkratiska ordningen blivit den inflytelserikaste beståndsdelen i det dåvarande svenska samhället. Vad man där i synnerhet var upprörd över var att denna ordnings former genom enväldet brutits av kungen och dennes förste minister Georg Heinrich von Görtz, då formerna ställde sig i vägen för utkrävandet av uppoffringarna. När Karl XII:s död och Ulrika Eleonoras (1718-1720) omtvistade tronföljdsrätt gett den av ämbetsmannaintresset behärskade riksdagen fria händer bröts därför det kungliga enväldet ner i grunden genom 1719 och 1720 års grundlagsstiftning. Den monistiska statsuppfattning som enväldet varit ett uttryck för gjorde sig dock fortfarande gällande, men nu till förmån för riksdagen, som fick oinskränkt lagstiftningsrätt. Kungadömet behölls, men enbart som en dekoration, och till att det förblev så bidrog också att det fick så svaga representanter som Fredrik I (1720-1751) och Adolf Fredrik (1751-1771).

Arvid Horn (1664–1742) var kanslipresident 1710–1719 och 1720–1738.

Det egentliga regeringsorganet skulle nu vara riksrådet, som kunde rösta ner kungen, men det tillsattes enligt riksdagens förslag, och från 1738 tog sig riksdagen även rätt att avskeda de rådsherrar som var misshagliga för det härskande riksdagspartiet. Detta skulle egentligen omöjliggjorts genom att ämbetsmän bara fick avsättas via laga dom, men man fann en lösning i licentiering, en sorts juridisk process där ansvar för vad som formellt ansågs vara underlåtenhet eller tjänstefel utkrävdes. Anklagelsepunkterna kunde vara bland annat misstolkande av författningen eller att de råd som getts inte motsvarade "rikets oumgängeliga välfärd".[1]

Eftersom riksråden dessutom var förbjudna att sitta i riksdagen, blev de därför endast ständernas "fullmäktige" - exekutorer av deras vilja, med endast liten förmåga till eget ledarskap[2]. Så avlöstes det kungliga enväldet, suveräniteten, av ständerenväldet, riksdagssuveräniteten. Detta innebar lika väl som det förra ett avsteg från den inbördes samverkan och kontroll av flera maktfaktorer som av ålder karakteriserat svenskt statsliv, men var dock ett verk av en statsuppfattning som byggde på nationell historisk erfarenhet, om också folksuveränitetsteorier – monarkomakiska och naturrättsliga - medverkade till dess uppkomst och sedermera framfördes till dess försvar.

Av de gamla maktfaktorerna hade kungamakten förlorat förtroendet genom olyckorna under Karl XII:s tid. Som garanti mot detta önskades 1719 på aristokratiskt håll en tryggad byråkratisk förvaltningsorganisation enligt mönstret från 1634 års regeringsform under ett självständigt regerande riksråd, och såtillvida realiserades tanken att det nya statsskickets huvudurkund blev kallad regeringsform och att ämbetsverkens organisation där grundlagsfästes till skydd mot alla ingrepp. Men Karl XI:s omyndighetstid hade gjort att även en självständig rådsregering misstroddes, och detta omintetgjorde förverkligandet av denna punkt i det aristokratiska programmet. Om några maktmissbruk eller felgrepp av riksdagen - den tredje maktfaktorn - hade man inte någon erfarenhet, och därför tedde sig denna som ett ofelbart värn för "gammalsvensk rätt" och togs in i den nya regeringsformens bestämmelser, som på både kungens och rådets bekostnad samlade hela statsmakten hos riksdagen.

redigera Resultat av nyordningen

Den nya friheten - efter vilken perioden fått sitt namn - blev föremål för hänförd beundran, och under inflytande av denna entusiastiska stämning utvecklades på olika områden – näringslivets, vetenskapens och litteraturens - en i enlighet med den rådande tidsriktningen på nyttan inriktad verksamhet som läkte många av de gångna olyckstidens sår och i mycket blev grundläggande för den följande tidens kulturarbete.

Även inom statslivet åstadkom frihetstiden erkännansvärda resultat. Formerna för riksdagens verksamhet, särskilt utskottsväsendet, utvecklade genom grundlag (1723 års riksdagsordning) och praxis. Dessutom grundlagsfästes riksdagens befogenhet att ensam ge rättsligt uttryck åt folkviljan samt att sammanträda på viss tid - vart tredje år. Bestämd skillnad gjordes först nu mellan grundlagsstiftning och vanlig lagstiftning, och på det senare området fullbordades ett under föregående period förberett storverk: 1734 års lag.

redigera Hattar och mössor

I början av frihetstider fanns inte något som liknade dagens politiska partier; Arvid Horn dominerade som kanslipresident och lantmarskalk den svenska politiken. Han ledde och dominerade rådet, och under hans period dominerade rådet den förda politiken. 1738 organiserade sig hans motståndare sig i vad som skulle bli hattpartiet, stödda av Frankrike. De som motsatte sig deras politik samgick i en till en början lösare konstruktion som senare skulle utveckla sig till mösspartiet, som sökte stöd hos England och Ryssland. Riksdagen 1738 - 1739 störtade Horn, och därefter blev riksdagen maktens centrum. [3]

redigera Ekonomisk politik

Centralt för denna tid är de svenska manufakturerna som på 1700-talet fick generösa bidrag av staten till följd av produktplakatet. Manufakturer började nu grundas i många svenska städer, vilket är en fingervisning på hur mycket dessa bidrag betydde. Varorna som berördes av de svenska manufakturerna utgjordes till stor del av textil, järn, tobak, papper och socker.

Denna politik ledde till ett ekonomiskt uppsving under 1700-talets tidigare hälft, som tog slut 1765-1766 då politiken blev den motsatta och inriktade sig på att lägga ner manufakturer i stor skala. Det som nu var i fokus för den svenska staten var jordbruket, vars reformering till en stor del påbörjades av Jacob Faggot 1757 och 1762. De radikala reformerna inom jordbruket omkring sekelskiftet 1800 var inspirerade av de engelska jordreformerna, och en grov uppskattning är att mellan 1720 och 1840 fördubblades produktiviteten.

John Faggot tog initiativet till storskiftet (1757), vilket i princip innebar att skånska bönder borde slå ihop sina individuella tegar, vilket skulle resultera i större avkastning och per automatik även en befolkningsökning. Först omkring sekelskiftet kom detta att realiseras, dock med vissa förändringar och utifrån den engelska jordreformen. Den "egentliga" reformen påbörjades cirka 1783 av Rutger Macklean, som var en godsherre på Svaneholms slott i Skåne. Mackleans reformer fick ett svalt bemötande av bönderna som påverkades, och i vissa byar var missnöjet så stort att hälften av jordbrukarna valde att flytta. Men de reformer som genomfördes fick fäste i Skåne, och liknande reformer (om ej lika radikala) börjades i flera angränsande län.

redigera Riksdagsbyråkrati och maktmissbruk

"Charta öfver Svea och Göta Riken med Finland och Norland: Afritade i Stockholm år 1747"

Men om frihetstiden kunde vittna om fördelarna av ett fritt statsskick, så gav den å andra sidan också påtagliga bevis på att den politiska maktens fullständiga samling på ett enda håll kan verka skadligt, även om det sker i frihetens namn. Den oinskränkta riksdagsmakten innebar på sätt och vis en oinskränkt och okontrollerad makt för det tillfälliga majoritetspartiet inom riksdagen vilken ibland utnyttjades på ett hänsynslöst sätt. Därigenom möjliggjordes hattpartiets äventyrliga utrikes- och näringspolitik. Här måste dock observeras att de nyskapade partierna inte fungerade på samma enhetliga sätt som 2000-talets partiväsen. Riksdagen var uppdelad i fyra stånd, och i många fall gick skiljelinjerna mellan stånden på tvärs mot partigränserna. Beslutsordningen - som innebar att tre stånd måste vara överens - gav också förutsättningar för den livliga politiska aktiviteten i riksdagen på denna tid. Inte minst böndernas styrka ökades därigenom, vilket ökade det politiska medvetandet bland bredare folklager.[4]

Utrikespolitiken blev en karikatyr av stormaktstidens krigiska statskonst, trots att förutsättningarna för en sådan nu saknades, och det som kom att kalla "hattarnas krig" mot Ryssland 1741-1743 kostade genom freden i Åbo i juni 1743 riket en del av Finland. Näringspolitiken å sin sida, ett för tiden allmänt väl sett merkantilistiskt understöds- och skyddssystem (se Merkantilsystemet), var uppfattad som patriotisk men påverkade en försumbar andel av periodens ekonomiska utveckling, vartill kommer att den lilla del den omfattade användes till att gynna enskilda intressen på det allmännas bekostnad. Detta medförde i förening med den dyrbara krigspolitiken att statsverket hamnade i fullständig förvirring. Å andra sidan använde det 1765 segrande mösspartiet förfoganderätten över riksdagens envåldsmakt till ett ekonomiskt strypsystem som ytterligare ökade förvirringen i penningväsendet. Inte ens den personliga rättssäkerheten respekterades av dem som behärskade riksdagsmaskineriet. Riksdagen hade också tagit domsrätten i sin hand och ansågs vid dess utövning inte vara bunden av lagen, för man menade att lagstiftaren står över denna. Till detta var bägge partierna medskyldiga.

Men inte nog med att riksdagsenväldet missbrukades eller användes till rättskränkningar och förtryck, det verkade också upprivande på själva statsmyndigheten. Riksdagen intog nu till förvaltningsorganisationen samma överhöghetsställning som förut kungen. Möjlighet till yttre kontroll saknades således inte, men innehavarna av riksdagens kontrollmakt, de egentligen maktägande stånden: adel, präster och borgare, och det enbart av medlemmar från dem bestående allsmäktiga sekreta utskottet utgjordes självt till största delen av ämbetsmän, och därför blev den skenbart utifrån verkande kontrollen i verkligheten bara byråkratisk självkontroll. Hos de yngre mössorna framträdde visserligen antibyråkratiska tendenser och en yttring av detta var att tryckfriheten infördes och grundlagsfästes 1766 genom Tryckfrihetsförordningen, men den praktiska verkan av deras makttillträde var bara att riksdagskontrollen övergick från riddarhusbyråkratin till prost- och borgmästarbyråkratin. Det som skilde frihetstidens byråkratiska självkontroll från vad som på högadligt håll åsyftats under 1600-talet och 1719 var sålunda att den inte handhades av den högsta förvaltningsmyndigheten rådet, utan av underordnade ämbetsmän i kraft av riksdagssuveräniteten. Härmed sammanhängde karaktären av den parlamentarism vari frihetstidens riksdagsenvälde från 1738 tog sig uttryck. Denna kom inte som den engelska att resultera i en stark kabinettsregering utan i ett direkt riksdagsregemente.

En överordnad ställning i förhållande till alla förvaltningens utgreningar tillkom dock historiskt och rättsligt det svenska riksrådet och hade detta liksom det engelska kabinettet verkligen fått regera skulle dess chefsställning i någon mån ha kunnat bli ett band på riksdagsbyråkratins benägenhet att till privat fördel utnyttja ständersuveräniteten. Men nu inte bara bands rådet genom instruktioner från riksdagen utan denna drog också in verkliga regeringsärenden till direkt handläggning av sig själv eller sina deputationer (utskott). Att denna parlamentarism inte slog ännu sämre ut än den gjorde berodde på den administrativa rutin varmed riksdagen just till följd av sin byråkratiska sammansättning satt inne, men då den åstadkom en sådan upp- och nedvändning av förvaltningsorganisationen att de som borde ha kontrolleras själva kontrollerade eller sköt undan dem som förmanskap och kontroll rättsligen tillhörde, och så fick det byråkratiska självsvåldet därigenom fritt spelrum.

redigera Bakgrunden till Gustav III:s statskupp

Aldrig har ämbetsmannagodtycke och ämbetsmannakorruption så frodats i Sverige som under denna "frihetstid", och inom hela förvaltningen uppstod en oreda, som till och med överträffade den under Karl XI:s förmyndartid. Moderata krafter som ville motverka de värsta avarterna i styrelseskicket fanns, men kunde inte genomföra sitt program. Kritiken kom på två fronter: dels en kritik mot byråkratin, dels en kritik mot de adelsprivilegier som ännu fanns kvar. Stridsäpplet blev Gustav III:s kungaförsäkran 1772. Även om moderata adelsmän i båda partier till slut röstade igenom ett godkännande av den av de tre andra stånden föreslagna varianten omöjliggjorde licentieringen av tre rådsmedlemmar ur hattpartiet, genomdriven av mössorna i de tre lägre stånden, all försoning. 1772 drabbades Sverige även av hungersnöd; det var mer än 50 år sedan Karl XII:s envälde och en generation sedan den rojalistiska komplotten av år 1756. Gustav III hade tidigare varnat för att om inte riksdagen kunde enas i frågan om adelsprivilegierna skulle han kunna "öka [sin] makt, på både frihetens och lagens bekostnad". Nu gjorde han detta. Med en oblodig revolution, som endast motsattes av Carl Fredrik Pechlin och Ture Rudbeck införde han en grundlag som mer liknade en konstitutionell monarki.[5]

redigera Se även


Föregående:
Stormaktstiden		 Sveriges historia
 Nästa:
Gustavianska tiden


redigera Källor

redigera Fotnoter

  1. ^ Roberts (1995), s. 125-127
  2. ^ Roberts (1995), s. 121
  3. ^ Nationalencyklopedin (1995), band 17 s. 532
  4. ^ Nationalencyklopedin (1995), band 17 s. 532
  5. ^ Roberts (1995), s. 279-284


Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
All Right Reserved © 2007, Designed by Stylish Blog.