Italien.html


(Flagga)	(Statsvapen)

Nationellt valspråk:

Prati i Rom, Italiens huvudstad

Nationalsång: Fratelli d'Italia

Huvudstad

Rom

13,7°N, 100,5°E

Största stad Rom (cirka 2 700 000 inv.)

Officiellt språk italienska¹

Statsskick
Statschef
Premiärminister

republik
Giorgio Napolitano
Silvio Berlusconi

Självständighet
• Deklarerad
• Erkänd Italiens enande
17 mars, 1861
17 mars, 1861

Yta
• Totalt
• Vatten 301 230 km² (69:e)
2,4 %

Folkmängd
• Totalt
• Befolkningstäthet 58 133 509 (23:e)
197,5 inv/km² (40:a)

BNP (PPP)
• Totalt 2006
• Per capita $1 809 486 miljoner (2006)^[1] (9:e)
$31 051

Valuta euro² (EUR)

Tidszon CET (UTC+1)

Topografi
• Högsta punkt

• Största sjö

• Längsta flod Monte Bianco
4 810 m ö.h.
Lago di Garda
370 km²
Po
652 km

Nationaldag

2 juni

Landskod IT, ITA

Landsnummer +39

1. Franska är officiellt språk jämte italienskan i Valle d'Aosta; tyska är officiellt språk jämte italienskan i Sydtyrolen.
2. Tidigare italiensk lira.

Italien

Italien (italienska: Italia), officiellt Republiken Italien (Repubblica italiana), är en republik i södra Europa bestående av den stövelformade Apenninska halvön, området närmast norr om denna halvö samt öarna Sardinien och Sicilien i Medelhavet. I norra Italien ligger bergskedjan Alperna, där landet gränsar till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien och maritimt med Kroatien och Albanien över Adriatiska havet. De självständiga staterna Vatikanstaten och San Marino är enklaver inom Italiens gränser.

Italien är en av de nationer som 1951 grundade Europeiska kol- och stålunionen som senare blev Europeiska unionen. Landet är även medlem av militäralliansen Nato sedan den bildandes 1949.

redigera Historia

Fördjupning: Italiens historia

Italien blev en stat 1861 då halvöns småstater och Bägge Sicilierna införlivades med kungariket Sardinien (bestående av Sardinien och Piemonte), under kung Viktor Emanuel II av huset Savojen. Ledarna för de italienska enhetssträvandena – risorgimento – var Sardiniens premiärminister Cavour och frikårsledaren Garibaldi.

Italiens parlamentariska styre avskaffades under tidigt 1920-tal, då Benito Mussolini etablerade en fascistisk diktatur. Det fascistiska Italien ingick en allians med Nazityskland, vilket ledde till att Italien besegrades i andra världskriget då Axelmakterna föll mot de allierade. År 1946 ersattes monarkin med en republik efter en folkomröstning. År 1948 infördes en ny konstitution som gjorde Italien till en parlamentarisk demokrati.

Från 1947 till slutet av 1980-talet dominerades det italienska politiska livet av det kristdemokratiska partiet (Democrazia Cristiana), genom mittenkoalitioner till 1963 och därefter genom mitten-vänsterkoalitioner med socialistpartiet.

I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra, genom omfattande ändringar av 1948 års författning avsedda att skapa stabila majoriteter i parlamentet (1993) och överföra maktbefogenheter till regionerna (2001).

Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.

redigera Geografi

Det italienska statsterritoriet har en yta av 301 328 kvadratkilometer. Italien har i medeltal 197,5 invånare per kvadratkilometer. Befolkningstätheten är mycket varierande beroende på den stora förekomsten av berg.

Högsta punkt: Monte Bianco (Mont Blanc) , 4 808 meter över havet
Lägsta punkt: havsytan (0 meter) över havet
Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
Italiens längsta floder är Po och Adige
Bergskedjor i Italien: Alperna, Apenninerna

Italien är inofficiellt indelat i tre områden:

Norra Italien (Italia del Nord, Nord Italia eller Alta Italia eller Settentrione på italienska): Den övre delen som sammanhänger med kontinenten och som går från Alpernas ryggraden till den linje som går tvärsöver landet ungefär där halvön börjar (norr om Pisa söder om Ravenna). Regionerna som ligger i norra Italien heter Valle d'Aosta, Piemonte, Lombardiet, Ligurien, Veneto, Trentino-Alto Adige, Friuli-Venezia Giulia, Emilia-Romagna. I Norra Italien bor största delen av landets befolkning.
Mellersta Italien (Italia Centrale eller Centro Italia): norra och mellersta delen av halvön, till ungefär en linje som går söder om Rom tvärsöver landet. Regioner som ligger i mellersta Italien är Toscana, Umbrien, Marche, Lazio, Abruzzo, Molise. I mellersta Italien ligger huvudstaden Rom.
Södra Italien (Sud Italia, Italia del Sud, Meridione eller Mezzogiorno): Själva "foten" och de stora öar. Regionerna är Apulien, Kampanien, Basilicata, Kalabrien, Sicilien och Sardinien.

redigera Klimat och miljö

I Italien råder huvudsakligen tre olika typer av klimat.

Tempererat klimat med kall vinter och varm sommar råder i hela norra Italien, (förutom i Alperna och kusten i Genuabukten där medelhavsklimat råder) samt i nästan hela Apenninernas-kedja. Städer där tempererat klimat råder är exempelvis Milano, Turin, Verona, Parma, Udine och Trieste.
Alpint klimat råder i Alperna och vissa delar av Apenninerna. Städer där alpint klimat råder är exempelvis Cortina, Aosta, Bolzano, Bormio, Livigno, Cervinia och Courmayeur.
Medelhavsklimat råder längs hela kusten (förutom vid Venedigbukten), södra delen av landet (även inlandet), samt öar. Städer där medelhavsklimat råder är exempelvis Florens, Rom, Neapel, Bari och Palermo.

Tillgången till många olika klimatområden gör att Italien är ett mycket rikt land även vad gäller djur och växter – mångfalden är stor.

I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, laviner, vulkanutbrott och översvämningar.

Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten. Dessutom är fortfarande hanteringen av det industriella avfallet undermålig. ...

redigera Statsskick och politik

Palazzo Chigi - det italienska regeringskansliet

Enligt Italiens författning från 1948, med senare ändringar, delas den offentliga makten mellan de lagstiftande, verkställande och dömande makterna. Statsöverhuvud är Republikens president (Presidente della Repubblica), som väljs på sju år av parlamentet i förenad session med ett litet antal regionala delegater.

Den lagstiftande makten utövas av det nationella parlamentet, de regionala parlamenten, och i Trentino-Alto Adige av provinsparlamenten för Trento och Sydtyrolen. Den verkställande makten utövas av centralregeringen, de regionala regeringarna, provinserna och kommunerna. Den dömande makten utövas av de oberoende domstolarna.

Det nationella parlamentet är ett tvåkammarparlament, som består av deputeradekammaren och senaten. Parlamentet väljs i allmänna och direkta val i en blandning av majoritetsval och proportionella val. Enligt lagen från 1993 tillsätts 75 procent av parlamentsplatserna genom majoritetsval i enmansvalkretsar, och de återstående 25 procent tillsätts på proportionell basis.

Centralregeringen, (Consiglio dei ministri), som leds av premiärministern (Presidente del consiglio dei ministri). Presidenten nominerar premiärministern, som föreslår de andra ministrarna (formellt utnämnda av presidenten). Regeringen måste ha stöd av båda kamrarna i parlamentet.

Det italienska rättssystemet är baserat på romersk rätt som modifierats genom Code Napoléon och senare lagstiftning. Efter andra världskriget fick Italien en författningsdomstol, Corte Costituzionale, som prövar om lagar är förenliga med grundlagen.

Alla italienska medborgare över 18 år har rösträtt till deputeradekammaren och alla från 25 år till senaten.

redigera Administrativ indelning

Huvudartikel: Italiens regioner och provinser

Enligt den nya lydelsen av 1948 års författning består Italien av kommuner, provinser, storstäder, regioner och staten. Kommuner, provinser, storstäder och regioner är självständiga organ med egna maktbefogenheter och funktioner fastställda i författningen.

Maktfördelningen mellan staten och regionerna har förändrats, så att alla befogenheter som inte uttryckligen tilldelats staten i författningen, tillkommer regionerna. Staten har dock i många frågor befogenhet att lagstifta om generella principer, verkställigheten av dessa principer beror sedan på regional lagstiftning.

De regionala parlamenten utövar regionernas lagstiftande makt. Varje region har rätt att lagstifta om sitt eget styrelseskick och om andra regionala angelägenheter. Regionernas verkställande makt utövas av de regionala regeringarna. Författningsdomstolen avgör om regionerna överträder sina befogenheter. Regionerna kan också stämma staten inför denna domstol om de anser att staten överskrider sina befogenheter.

Provinserna och kommunerna förvaltar sina egna angelägenheter inom ramen för statens och regionernas lagstiftning.

Provinserna styrs av valda provinsfullmäktige och provinspresidenter. Provinspresidenten är direktvald i majoritetsval, med en andra valomgång för att avgöra valet mellan de två kandidater som fått mest röster.

Kommunerna styrs av valda kommunfullmäktige och borgmästare. Borgmästaren är direktvald i majoritetsval, med en andra valomgång för att avgöra valet mellan de två kandidater som fått mest röster.

Italien är indelat i 20 regioner: Abruzzo, Valle d'Aosta, Apulien, Basilicata, Kalabrien, Kampanien, Emilia-Romagna, Friuli-Venezia Giulia, Lazio, Ligurien, Lombardiet, Marche, Molise, Piemonte, Sardinien, Sicilien, Trentino-Alto Adige, Toscana, Umbrien och Veneto. Regionerna är indelade i totalt 107 provinser (län). Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.

redigera Politiska partier

Huvudartikel: Politiska partier i Italien

I början på 1990-talet skakade en serie skandaler, som gavs öknamnet Tangentopoli (mutstaden), det italienska politiska systemet. Konsekvenserna av den efterföljande stora polisutredningen, Mani pulite (rena händer), ledde inte bara till stora konstitutionella förändringar utom gjorde också om det efterkrigstida partipolitiska systemet. Nya partier och nya koalitioner uppkom. Till höger efterträdde mediamogulen Silvio Berlusconis Forza Italia (Heja Italien!) det kristdemokratiska partiet. Till vänster efterträdde Democratici di Sinistra (vänsterdemokraterna) kommunistpartiet.

År 1994 vann Forza Italia och dess koalitionspartner Lega Nord valet, men regeringen avgick efter några månader då Lega Nord utträdde. En expeditionsministär stödd av vänsterpartier och Lega Nord regerade till Romano Prodis nya center-vänster koalition vann valen 1996. 2001 vann en center-höger koalition valen och en regering ledd av Silvio Berlusconi satt vid makten under hela den femåriga valperioden. Vid valet 2006 vann Prodis samarbetspartier valet. Vid valen 2008 vann åter Silvio Berlusconis centerhögerallians Frihetens folk över Walter Veltronis center-vänsterallians.

redigera Ekonomi

Italien har en diversifierad industriell ekonomi som är något mindre än Frankrike och Storbritannien, både totalt och per capita. Den norra delen av landet som domineras av privata företag är industriellt välutvecklad, medan södra Italien är mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på omkring 20 procent.^[2]

Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75 procent av energin importeras. Över 78 procent av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18 procent av vattenkraft. Utöver detta importeras en stor mängd energi.

Arbetslösheten uppgick i hela landet till 7,7 % (2005) med stora regionala variationer. Störst var den i södra Italien med 17,7 %, minst i nordöstra Italien med 3,2 %.

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts.

Skattetrycket är 41,8 % av BNP (2004). Italien har en hög statsskuld på omkring 920 miljarder US dollar (2005), ungefär 110 % av BNP.

Sedan sent 1990-tal har Italien haft en låg ekonomisk tillväxt. En betydande svårighet är att en stor del av landets industri är baserad på låg- eller medelavancerad teknologi, vilket leder till hård konkurrens från bland annat Sydöstasien och Östeuropa.

redigera Infrastruktur

Vägnätet är i jämförelse med många andra länder väl utbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Övriga vägar är däremot inte lika väl utbyggda och kan många gånger vara smala och slingriga.

Även järnvägarna är i Italien väl utbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg. Italienska statliga järnvägsbolaget heter Ferrovie dello Stato (FS).

redigera Utbildningsväsen

redigera Förskolan

Genom förskolereformen 2004 har den italienska förskolan omorganiserats och ser likadan ut vare sig den är statlig eller privat. Förskolan är frivillig och den statliga förskolan är avgiftsfri.

Förskolan

Scuola dell’infanzia (förskola), 3 årskurser, 3-6 års ålder

redigera Ungdomsskolan

Skolplikt råder mellan 6 och 18 års ålder. Enligt Moratti-reformen 2003 kan skolplikten uppfyllas genom studier inom skolsystemet, genom lärlingsutbildning eller genom att växla mellan arbete och skola. Ungdomsskolorna indelas i grundskolor och gymnasieskolor.

redigera Grundskolan

Grundskolan, eller Primo ciclo dell'istruzione är delad på två stadier:

Scuola primaria (låg- och mellanstadiet), 5 årskurser, 6–11 års ålder
Scuola secondaria di I grado (högstadiet), 3 årskurser, 11-14 års ålder

Högstadiet avslutas med en muntlig och skriftlig examen: Esame di Stato comclusivo del primo ciclo di istruzione (grundskoleexamen).

redigera Gymnasieskolan=

Gymnasieskolan eller Secondo ciclo dell'istruzione är av fyra typer, universitetsförberedande, teknisk, konstnärlig eller yrkesförberedande.

Universitetsförberedande, 5 årskurser, 14-19 års ålder
- Liceo classico (humanistiska gymnasier)
- Liceo scientifico (naturvetenskapliga gymnasier)

Teknisk
- Istituto Tecnico (tekniska gymnasier), 5 årskurser, 14-19 års ålder

Konstnärlig
- Liceo artistico (konstnärliga gymnasier), 4-5 årskurser, 14-18/19 års ålder
- Istituti d’arte (konsthantverksgymnasier), 3-5 årskurser, 14-17/19 års ålder

Yrkesförberedande
- Istituto professionale (yrkesgymnasier), 3-5 årskurser, 14-17/19 års ålder

Den universitetsförberedande och den tekniska gymnasieskolan avslutas med en studentexamen: Esame di Stato conclusivo dei corsi di studio di istruzione secondaria superiore. Studentexamen kan efter fem årskurser avläggas även vid de konstnärliga gymnasierna. Konsthantverksgymnasierna och de yrkesförberedande gymnasieskolorna avslutas efter tre år med en yrkesexamen. Efter ytterligare två års studier kan studentexamen avläggas. Grundskolans och gymnasieskolans olika examensbevis kallas diploma; i dagligt tal menar man med detta enbart studentexamen.

redigera Högskolan

Den italienska högre utbildningen är anpassad till Bolognaprocessen och består av tre nivåer.

Diploma di laurea (L), 3 års grundläggande utbildning motsvarande svensk kandidatexamen.
Diploma di laurea specialistica (LS), 2 års avancerad utbildning motsvarande den blivande svenska masterexamen.
Dottorato di ricerca, 3 års forskarutbildning motsvarande svensk doktorsexamen.

Italien har även vissa examina utanför Bolognaprocessen.

Master universitario, en breddmagister, på grundläggande eller avancerad nivå, med ytterligare två års studier efter Diploma di laurea eller Diploma di laurea specialistica.
Diploma di specializzazione, fördjupning efter Diploma di laurea.
Vidareutbildningskurser, högst 1 år, för redan yrkesverksamma.

redigera Universitet

Universitetsutbildning ges vid 77 universitet.

58 statsuniversitet
3 statliga tekniska universitet
14 fria universitet
2 universitet för utlänningar

redigera Högskolor

Högskolorna ger en specialiserad och yrkesinriktad utbildning.

Konstnärliga och musikaliska högskolor
- Accademia di belle arti, 20 statliga och 27 fria konsthögskolor.
- Istituto Superiore per le Industrie Artistiche, 4 designhögskolor.
- "Silvio D’Amico" Accademia nazionale di arte drammatica, teaterhögskolan i Rom.
- Accademia nazionale di danza, danshögskolan i Rom.
- Conservatori di musica, 57 musikkonservatorier.
- Pareggiati, 21 musikhögskolor.

Övriga civila högskolor
- Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom, vidareutbildar de som har examen från ett musikkonservatorium.
- Scuola Nazionale di Cinema, filmhögskolan i Rom.
- Istituto centrale del restauro, högskolan för restaurering i Rom.
- Scuola per il Restauro del Mosaico, högskolan för mosaikrestaurering i Ravenna.
- Opificio delle pietre dure, högskolan för statyrestaurering i Florens.
- Scuola di archivistica, paleografia e diplomatica, 17 arkivhögskolor vid statsarkiven.
- Scuole Superiori per Mediatori Linguistici, privata tolkhögskolor.
Militärhögskolor
- Accademia Aeronautica di Pozzuoli, flygvapnets militärhögskola i Pozzuoli.
- Accademia della Guardia di Finanza, finanspolisens militärhögskola i Bergamo.
- Accademia militare navale di Livorno, marinens militärhögskola i Livorno.
- Accademia militare dell’esercito di Modena, arméns militärhögskola i Modena.
- Scuola Ufficiali Carabinieri, karabinjärernas militärhögskola i Rom.

redigera Demografi

Italien hade 2003 57 888 215 invånare. Av dessa var 28 068 608 män och 29 819 637 kvinnor. Det dog 42 105 personer fler än som föddes, men då invandringen var 609 580 personer, ökade befolkningen med 567 175 invånare detta år. 18 procent av befolkningen bor i kommuner med mindre än 5 000 invånare, 30 procent bor i kommuner med 5 000-20 000 invånare och 23 bor i kommuner med mer än 100 000 invånare.

Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
Fertilitet: 1,27 barn per kvinna (2003)

redigera Religion

Befolkningen i Italien är huvudsakligen katoliker, med en minoritet protestanter i en liten del av nord Italien och minoritetsgrupper av judar, muslimer och hinduer. Katolicismen är inte längre statsreligion, men genom konkordatet mellan Italien och Vatikanen 1929 och 1985 meddelas undervisning i den katolska religionen i alla skolor till dem som så önskar, vilket en majoritet gör.

redigera Språk

Karta över Italiens regionala språk

Italienska är majoritetsspråk och officiellt språk. Tyska och franska har status som nationella minoritetsspråk, med tyskspråkiga skolor i Sydtyrolen och franska som läroämne i modersmål i Valle d'Aosta. Genom regional lagstiftning i regionen Friuli-Venezia Giulia har friuliska, slovenska och tyska tillerkänts status som regionala minoritetsspråk. Lagstiftning 1991-2001 har vidgat skyddet av de språkliga och kulturella minoriteternas ställning genom rätten att använda alla minoritetsspråk som undervisningsspråk i grundskolan, som talspråk i de regionala parlamenten och i provins- och kommunfullmäktige, och i de lokala domstolarna samt i den lokala förvaltningen. Provinsfullmäktige definierar inom vilka geografiska områden dessa rättigheter skall få utövas.

Minoritetsspråk
- tyska, 250 000 talare i Sydtyrolen (i regionen Trentino-Alto Adige).
- franska, 100 000 talare i regionen Valle d'Aosta.
- provensalska, 100 000 talare i regionen Lombardiet.
- frankoprovensalska, 70 000 talare i regionerna Valle d'Aosta och Piemonte.
- sardiska, 2 miljoner talare på Sardinien.
- friuliska, 700 000 talare i regionen Friuli-Venezia Giulia.
- ladinska, 30 000 talare i regionen Trentino-Alto Adige och i vissa delar av regionen Veneto.
- grekiska, 20 000 talare. (invandrarminoritet)
- albanska, 200 000 talare i Apulien, Basilicata, Kalabrien, Molise och Sicilien (invandrarminoritet).
- katalanska, 20 000 talare på Sardinien.
- kroatiska, 3 000 talare i regionen Molise. (invandrarminoritet)
- korsikanska, 1 000 talare i regionen Sardinien.
- slovenska, 200 000 talare i nordöstra Italien, i området kring Trieste-Gorizia.

redigera Försvar

Fallskärmsjägare från karabinjärerna

Den italienska försvarsmakten består av armén, marinen, flygvapnet och karabinjärerna. Finanspolisen, Guardia di Finanza, är en militär kår underställd finansministeriet.

Försvarsmakten är sedan 2005 en yrkesarmé. Soldaterna är av två slag, yrkessoldater med tillsvidareanställning (Volontari in Servizio Permanente, VSP) och kontraktsanställda på ett (Volontari in ferma prefissata ad 1 anno, VFP1) eller fyra år (Volontari in ferma prefissata ad 4 anno, VFP4). VSP rekryteras bland VFP4, som i sin tur rekryteras ur VFP1. Det finns också en äldre kontraktsanställningsform (Volontari in ferma breve, VFB), där ingen har anställts sedan 2005.

redigera Armén

Den italienska armén - Esercito Italiano - har 112 000 soldater. Den består av åtta aktiva insatsbrigader, bemannad med yrkessoldater (VSP) och kontraktsanställda (VFP4 och VFB), för internationella operationer och av tre territorialförsvarsbrigader, bemannad med konstraktsanställda (VFP1), för skydd och bevakning av den italienska statens nyckelinstitutioner. En av dessa brigader har, till exempel, till uppgift att skydda Rom och presidenten, regeringen och parlamentet.

redigera Marinen

Den italienska marinen - Marina Militare - har 34 000 soldater. I den ingår följande större fartyg:

Därtill kommer patrullbåtar, minröjningsfartyg, trängfartyg och övningsfartyg.

redigera Kustbevakningen

Den italienska kustbevakningen - Corpo delle Capitanerie di Porto - Guardia Costiera - är en militär kår som organisatoriskt ingår i marinen, men operativt lyder under transportministeriet. Den består av 10 000 kustbevakningssoldater.

redigera Flygvapnet

I det italienska flygvapnet - Aeronautica Militare - ingår 44 000 soldater. De viktigaste flygstridsplattformarna är:

120 Eurofighter Typhoon, jaktattack
100 Panavia Tornado, attack
100 Aermacchi AMX, attack

Dessutom finns 10 Lockheed Martin C-130 Hercules transportflygplan.

redigera Karabinjärerna

Huvudartikel: Carabinieri

Karabinjärerna - Carabinieri - har 128 000 polissoldater fördelade på 537 karabinjärdistrikt och 4 671 karabinjärstationer, samt mobila förband och specialförband. Karabinjärerna lyder operativt under inrikesministeriet och har huvudansvaret för allmän ordning och säkerhet på landsbygen och i små städer, men finns överallt i Italien.