Liberalism.html



Liberalism (av latin liber, fri) är en politisk ideologi och ekonomisk^[1] åskådning som arbetar för individens frihet i relation till staten samtidigt som den efter sociala reformer^[2] vill ge större utrymme för medborgarnas möjligheter att utvecklas.^[3] Betydelsen av ordet varierar med tidsepok och världsdel och det är därför svårt att ge en exakt definition. Liberalism kan dock allmänt sägas vara nära förbundet med individuell frihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Ett fritt näringsliv med marknadsekonomi och privat äganderätt inkluderas också i många definitioner. Som ett led i att garantera individen frihet har liberaler ställt sig skeptiska till statlig inblandning i den privata sfären. Här går det att urskilja en glidande skala från socialliberaler, som förespråkar en relativt långtgående skattefinanseriad välfärd, till nyliberaler och anarkokapitalister, som helt eller delvis vill avreglera staten.

redigera Ideologi

redigera Demokrati och mänskliga rättigheter

För liberaler är demokratin, med fri och allmän rösträtt viktig – bara en statsmakt som har de styrdas samtycke är rättmätig. Klassiska liberala frågor sedan länge är också religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.

redigera Individens rättigheter

Liberalismen menar att varje människa har samma rättigheter, oberoende av exempelvis kön, sexuell läggning och etnicitet.

redigera Fri ekonomi

En relativt fri ekonomi förespråkas också av de flesta liberaler. Man menar att marknadsmekanismen är bäst lämpad för att organisera produktionen och överföra information mellan olika aktörer på marknaden. Nyliberaler menar att ekonomin fungerar bäst om den lämnas helt utan politisk inblandning, medan socialliberaler förespråkar statlig inblandning för att till exempel skydda konkurrensen och arbetares och konsumenters rättigheter.

redigera Sociala rättigheter

Nyliberaler tycker att alla välfärdsstatens verksamheter, exempelvis utbildning och sjukvård, bör utföras och betalas privat. Socialliberaler ser här återigen en större uppgift för staten att se till att alla människor har vissa grundläggande sociala rättigheter.

redigera Inriktningar inom liberalismen

Liberalismen brukar delas in i två inriktningar: socialliberalism och nyliberalism.

redigera Nyliberalismen

Huvudartikel: Nyliberalism

Nyliberalismen hävdar att varje individ i sin egenskap av människa har rätt till liv, frihet och egendom. Statens uppgifter är då endast att upprätthålla dessa rättigheter genom att ta hand om poliskår, domstolar och försvar. Verksamheter som utbildning, sjukvård och omsorg om de mindre bemedlade ska drivas av företag, släkt- och familj, välgörenhets, religiösa eller andra organisationer och finansieras med avgifter eller donationer.

redigera Socialliberalismen

Huvudartikel: Socialliberalism

Socialliberalismen utgår ifrån ett bredare rättighetsbegrepp — man menar att man även kan räkna in exempelvis rätt till utbildning och skälig inkomst i varje individs rättigheter. Man vill därför ha en välfärdsstat och är inte motståndare till statliga ingrepp i ekonomin.

redigera Historia

Detta avsnitt är en sammanfattning av Liberalismens historia

Ordet liberal började användas i sin nuvarande politiska betydelse omkring 1820. Men som ideologi har liberalismen sin rot i de humanistiska tankar som uppstod under renässansen, samt Whigpartiet i Storbritannien, som efter "den ärorika revolutionen" 1688 hävdade sin rätt att välja sin kung. De riktigt liberala rörelserna föddes under upplysningstiden och formulerade idéerna om individens rättigheter samt betydelsen av självbestämmelse genom valda representanter.

John Locke.

Det stora brottet med det förflutnas samhälle var tanken att fria individer kan bilda grunden för ett stabilt samhälle. Detta tankesätt är till största delen baserat på böcker av engelsmannen John Locke (1632-1704), som i sin bok Two Treatises on Government idéerna om ekonomisk frihet och intellektuell frihet. Locke utvecklade vidare en teori om naturrätten, en tidig föregångare till våra dagars tankar om mänskliga rättigheter. Däremot var tanken om äganderätt det viktigaste hos Locke och därför förespråkade han inte demokrati, då det enligt honom kunde inkräkta på rätten till privat ägande. Hans naturrättsteori gav ändå en ideologisk legitimitet till de amerikanska och franska revolutionerna. Under den sena franska upplysningstiden dominerade Voltaire, som argumenterade för att Frankrike skulle införa en konstitutionell monarki och avskaffa adelsståndet, och Rousseau som argumenterade för människans naturliga rätt till frihet.

Adam Smith.

David Hume bidrog med tanken att fundamentala mänskliga beteenderegler skulle göra att människor vill nerkämpa alla försök att begränsa eller reglera dem. Han argumenterar för detta i sin bok A Treatise of Human Nature 1739-1740.

Adam Smith utvecklade tanken att individer kan uppbygga både ett moraliskt och ekonomiskt samhälle utan statlig inblandning, och att nationer är som starkast när deras medborgare är fria att ta egna initiativ. Han argumenterade för laissez-faire-principen. Hans mest kända bok är The Wealth of Nations (Nationernas välstånd), som utkom 1776, där han argumenterade för att marknaden under särskilda förhållanden kan reglera sig själv och därför skulle producera mer välstånd än statligt reglerade marknader. Staten skulle endast ägna sig åt uppgifter som inte drivs av vinstintresse, som till exempel kamp mot monopol.

Liberalismen började växa sig stark i västvärlden under 1800-talet, då medelklassen hade fått större makt. Tanken att all makt utgår från folket och att det också är kapabelt att stifta nödvändiga lagar och genomdriva dem gick längre än upplysningstidens idéer.

Den industriella revolutionen ökade det materiella välståndet, men skapade även stora klyftor i samhället tillsammans med andra problem som föroreningar, utanförskap, överbefolkning av städerna och barnarbete. Folk blev friskare och levde längre, och överskottet av arbetskraft ledde till sänkta löner. Socialliberaler krävde minimilöner, förbud mot barnarbete och ökad säkerhet för arbetare. Laissez-faireinriktade liberaler hävdade att dessa lagar skulle inkräkta på frihet, rätten till ägande och hindra den ekonomiska utvecklingen. Vidare trodde man att samhället skulle ordna dessa problem av sig själv utan statlig inblandning. På så sätt uppstod den första striden i liberalismen.

1911 gav L T Hobhouse ut boken Liberalism, som sammanfattade den nya liberalismen vilken accepterade viss statlig inblandning i ekonomin för att ge individerna en gemensam rätt till en jämlik fördelning. Samtidigt hade de antistatliga delarna av liberalismen fortsatt och blivit allt mer radikala, på gränsen till anarkistiska.

redigera Kritik

Kritiker till den nuvarande liberalismen i Sverige menar att den har kommit att koncentreras till avregleringar och privatisering. Dessa menar att detta skapar ett samhälle där de med medel får bra samhällsservice medan de utan inte har råd att till exempel laga tänderna.^{källa behövs}

Nyliberalismen är enligt dess företrädare "återuppväckelsen av den klassiska liberalismen". Nyliberaler menar att socialliberalerna förvrängt termen liberalism och dess värderingar - människans rätt till sig själv och sitt ägande - och har därför myntat det nya ordet "nyliberalism". Socialliberalerna har å sin sida kritiserat nyliberaler för att sätta välståndet före den personliga friheten.^{källa behövs}

En vanligt förekommande kritik från vänsterhållet rör det privata ägandet och den liberala tron på frivilliga överenskommelser i marknadsekonomin. För att dra ett konkret exempel så menar kritiker att arbetsgivare och arbetstagare inte är jämbördiga parter på grund av den förres ägande. Arbetstagaren står i beroendeförhållande till arbetsgivaren (då arbetstagaren är i behov av lön för att försörja sig själv), medan arbetstagaren för arbetsgivaren är helt utbytbar; det finns arbetslösa som står på kö i väntan på ett arbete.

En annan kritik går ut på att kopplingen mellan marknadsliberalism och demokrati inte är självklar, då marknadsliberala idéer tillämpats även av diktatoriska regimer, exempelvis Kina. Somliga kritiker hävdar även att kapitalismen som sådan är mer eller mindre oförenlig med andra liberala grundvärderingar.^{källa behövs}

Ytterligare kritik rör individualismen. Kritiker anser att liberaler är allt för snabba att individualisera problem i samhället. Enligt kritikerna framställs individen inom liberalismen som någonting abstrakt och isolerat från omvärlden, istället för att betraktas i sitt sammanhang. Kritikerna menar att människan och hennes frihet aldrig kan förstås fullt ut om man undlåter att betrakta henne som både subjekt och objekt i samhället. Kort sagt så går kritiken ut på att liberalerna inte förstått till vilken grad individen påverkas av sin omgivning.^{källa behövs}

redigera Se även

• Liberal demokrati
• Nattväktarstat
• Välfärdsstat

redigera Källor

redigera Noter

1. ^ Focus, Lexikon i fickformat, sidan 510 uppslagsordet Liberalism
2. ^ Focus, Lexikon i fickformat, sidan 510 uppslagsordet Liberalism
3. ^ Prismas Nya Uppslagsbok, sidan 422 uppslagsordet Liberalism

redigera Litteratur

• Prismas Nya Uppslagsbok, ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995.
• Bra Böckers världshistoria, band 11
• Svenska Akademiens ordbok: 1/140/35617 (huvudordet liberal)
• Nordisk familjebok
• Reidar Larsson, Politiska ideologier i vår tid, ISBN 91-44-00294-7
• Wallerstein, Immanuel: Liberalismens död. Vertigo 2001. ISBN 91-9734-91-4-3

redigera Externa länkar

• Liberalismens historia