Meänkieli.html



Meänkieli, eller tornedalsfinska, är en variant av finska som utvecklats bland tornedalingar i svenska Tornedalen. Det är en finsk-ugrisk språkvarietet som har påverkats av de svenska och samiska språken. Språket har sina främsta rötter i de västfinska och östfinska dialekterna i Finland och är sedan 2000 ett av Sveriges officiella minoritetsspråk.

På grund av den förda språkpolitiken har meänkieli bibehållit många ord som inte längre förekommer i den finska som efter 1809 utvecklades öster om gränsälven Torne älv. Det är inte endast antalet svenska och samiska lånord som avviker från standardfinskan. Skillnader mellan standardfinska och meänkieli finner man bland annat i fonologi, morfologi, syntax och lexikon. Många av dessa drag är dock typiska för olika finska dialekter.

Meänkielis särdrag, samt en rad språksociologiska faktorer, och att ett eget skriftspråk växt fram, har under de senaste årtiondena lett fram till slutsatsen att det utgör ett separat språk. I Finland uppfattas meänkieli däremot som en dialekt av finskan (och faktum är att man knappt kan märka någon skillnad mellan meänkieli som talas i Övertorneå och den finska dialekt som talas på andra sidan älven i Ylitornio). Skillnaden mellan språk och dialekt anses idag vara mer en politisk och språksociologisk fråga än en lingvistisk definition. Språklig, etnisk och kulturell identifikation påverkar relationen mellan språk och dialekt. Inte minst förekomsten av ett eget skriftspråk har betydelse.

Benämningen meänkieli, som särskrivet (meän kieli) betyder "vårt språk/tungomål", bygger på en äldre, informell lokal tradition att markera skillnaden mot finskan i Finland ("finlandsfinska", som man i det lokala språkbruket kallade samtliga i Finland talade varieteter). Under 1980-talets senare del började man använda termen meänkieli i mer formella sammanhang för att beteckna det som tidigare oftast hetat tornedalsfinska. Ordet tornedalsfinska kan fortfarande användas som namn, men sedan ordet meänkieli användes, i riksdagsbeslutet 1999 som i princip stadfäste dialekten som ett språk, har det fått allt större spridning, i forskning och läroböcker som hos myndigheter och andra officiella instanser.

redigera Historik

Delar av Tornedalen befolkades av finsktalande grupper från östra och västra Finland senast under 1100-talet — det vet man eftersom språket i Tornedalen blandar dialektdrag från dessa landsdelar. År 1809 blev Tornedalen uppdelad mellan två nationer när Finland blev ryskt. Först på 1800-talet, efter rikssprängningen, började finskan i Finland utvecklas till ett enhetligt, fullständigt skriftspråk, framför allt under inflytande från språket i sydvästra Finland. Genom en ganska hård språknormering, bland annat i skolorna, arbetades nordliga och östliga drag bort ur skriftspråket, och ett finskt nationalspråk skapades. Denna utveckling har tornedalingarna på svensk sida inte varit en del av i någon högre grad. Den riksfinska de lärde sig genom privat läsning, per radio eller på besök i södra Finland uppfattades mest som ett inlärt, om ock inte främmande, språk.

Under 1800-talet gjordes försök att försvenska tornedalingarna i namn av skolpedagogik och nationalstatsideologi, eller göra dem "tvåspråkiga", som det hette i förslagsställarnas språkbruk. 1888 beslutades att svenskan skulle bli enda undervisningsspråk i statens folkskolor, en ordning som enskilda socknar i Tornedalen redan infört på egen hand för sina skolor. Det finns vittnesmål om att skolbarn förbjöds att tala finska även på rasterna, och straffades om de ändå gjorde detta. Någon generell föreskrift om finskt talförbud fanns inte - men ändå utgick ett särskilt påbud 1957 att inte förbjuda att finska talas, vilket gör att detta år räknas som början till slutet på språkförtrycket.

Många tornedalingar fick modersmålsliknande färdigheter i svenska, vilket var det primära syftet med politiken, men de fick å andra sidan ingen utvecklad läs- eller skrivfärdighet i finska. En språkpetitition skrevs 1928 av ett antal lärare som menade att man lär sig svenska bättre om man även kan skriva och läsa på modersmålet, men dess argument blev kraftigt motarbetade av stora delar av samhället, och petitionärerna hade heller inte något starkt stöd för sina krav bland tornedalingarna själva. Dock bidrog petitionen till en senare omsvängning av politiken.^[1]

Det förekom inte något betydande motstånd mot den förda språkpolitiken bland tornedalingarna. Det finns flera möjliga tolkningar av detta tidigare bristande intresse för finskan. En är att språkpolitiken förorsakade en stigmatisering av minoritetsspråket och -identiteten, något som förekommit i minoritetsregioner över hela Europa. En annan tolkning är att tornedalingarna såg den samhälleliga nyttan av goda svenskkunskaper och ensidigt prioriterade dessa framför färdigheter i finska.

En medverkande faktor torde vara tornedalingarnas vilja att förbli svenska medborgare. Någon separatiströrelse, med till exempel anslutning till Finland som mål (något man varnade för på centralsvenskt håll), har det aldrig funnits ens en antydan till i Tornedalen. Sådana idéer fanns däremot i olika nationalistiska rörelser i Finland^[2], och det är också från Finland som de skarpaste protesterna mot svenska statens språkpolitik kommit.

Folklig aktivitet för ett erkännande av meänkieli som språk kan överhuvudtaget inte noteras förrän mot slutet av 1970-talet. Då började emellertid en folkrörelse växa, med alltmer betydande inslag av meänkieli i föreningsliv, tidningar, lokal teater och litteratur och så vidare. Forskning i meänkieli bedrevs bland annat vid Stockholms universitet (av t ex Erling Wande och Birger Winsa^[3]). På 1990-talet började man vinna ett mer allmänt erkännande av språket som meänkieli, inte dialekten tornedalsfinska. Både namnet och statusen som språk blev officiella i och med riksdagsbeslutet 1999 (se nedan).

Till historiken kan tilläggas att meänkieli länge varit ett vanligt predikospråk i laestadianismen, vilket säkert varit till hjälp för språkets överlevnad.

redigera Utbredning

Meänkieli talas främst i kommunerna Pajala, Haparanda, Övertorneå samt Kiruna och Gällivare. I de två sistnämnda kommunerna talas språket huvudsakligen på landsbygden, medan svenskan har en starkare ställning i tätorterna. Språket även sedan tidigt 1950-tal, när den stora utflyttningen började, relativt väl representerat i Luleå, Stockholm, Umeå och andra orter där många tornedalingar slog sig ned.

Meänkieli består av tre talade varieteter: Torneälvdalsdialekt, Vittangidialekt/Jukkasjärvidialekt samt den något mer avvikande Gällivaredialekten. Meänkieli i skriven form baserar sig främst på den talform som brukas i Pajala och Övertorneå kommuner. Skillnaderna mellan dialekterna är inte omfattande.

redigera Språkliga särdrag i meänkieli

Meänkieli, som vissa finska dialekter, har bevarat språkdrag som inte längre förekommer i standardfinskan, men har även utvecklat egna särskilda drag.

Ett karaktäristiskt drag i meänkieli är den så kallade h-metatesen, eller omkastningen av språkljud, som förekommer på en rad positioner men framförallt i alla illativ- och passivformer, exempelvis sanothaan 'det sägs', Pajalhaan eller Pajahlaan 'till Pajala'. Den äldre finska formen, som till exempel förekommer i Kalevala, talohon (in i huset) har i modern finska ersatts med taloon medan meänkieli således har talhoon.

Ett annat allmänt fenomen i östfinska dialekter är stadieväxlingen t:0 (mot det t:d som har blivit högfinskans), till exempel sota:soan 'krig:krigets', pöytä:pöyän 'bord:bordets'. kaheksan 'åtta', fi kahdeksan. Detta språkdrag är allmänt i meänkieli, förutom ett sällan förekommande t:d i gällivarefinskan.

Ett allmänt västfinskt drag som även är allmänt i meänkieli är -tt- i vissa ord där standardfinskan har -ts-, t ex mettä 'skog', Ruotti 'Sverige', itte 'själv', etc. På finska blir det således metsä, Ruotsi och itse.

Meänkieli, som andra finsk-ugriska språk, är ett i hög grad syntetiskt språk, det vill säga orden får en tilläggsändelse där analytiska språk, som svenskan, använder pre- eller postpositioner: talossa 'inne i huset', talosta 'ut ur huset', talhoon 'in i huset'. Dock är språket något mer analytiskt än standardfinska. Man säger pöyän päälä 'på bordet', medan man på standardfinskan skriver pöydällä. Pöydän päällä används dock även i finskt talspråk och uttalas i de flera östfinska dialekter som i meänkieli.

Svenska språket har även påverkat språket mer djupgående och skapat en del fraser som finnar har svårt att förstå: tullee yhtä koska 'kommer när som helst, vilken sekund som helst', syö ylös ruoka 'ät upp maten'. Andra svårförståeliga fraser är: ruumis liikkuu 'magen fungerar, är i skick', älä raiskaa ruokaa 'slösa inte, kasta inte bort mat',ota tyskyssä 'ta allt på en gång', osasin kohta 'jag träffade nästan (med till exempel gevär)'.

Men ett par språkliga drag förekommer inte i finska dialekter. De aspirerade fonemen /p/, /t/ och /k/ och sje-ljud. Således säger finnen kapitaali, temppeli, tortta, medan tornedalingen säger khaphithaali, thämppeli och thoortta. Det andra avvikande draget är att tornedalingen uttalar, till exempel skyltti 'skylt' som /schyltti/, medan finnen säger kyltti. Dessa influenser är från svenska språket. (Orden "kapitaali" och "tortta" förekommer knappt i allmänfinskan, men är med här som exempel.)

Det vardagliga och informella talspråket är — likt språkbruket i andra minoritetsregioner — överhuvudtaget rikt på kodväxlingar och lånord från svenskan. Naturligt tvåspråkiga tenderar ofta att i informellt tal bland lika tvåspråkiga vänner byta språk mitt i en mening och använder ofta lånord från det dominerande språket. Kodbyte förekommer när talaren inte integrerar lånordet fonetiskt eller morfologiskt utan behåller det långivande språkets struktur. Lånord är integrerade ord.

En artikel om tornedalsfinska på tornedalsfinska av språkforskaren Birger Winsa heter Täälä blandathaan sprookit [1] (en blandning således av "Här blandar vi språken" och "Täällä sekoitetaan kielet").

redigera Meänkieli-ord

Allmänna ord som inte förekommer i standardfinskan eller inte i exakt samma betydelse är till exempel adverben, heti 'snart', varsin, paikala 'genast', piiain 'kanske', kohta 'nästan', rohki 'verkligen'.

Allmänna substantiv, kroppsord och naturtermer som till exempel autto 'låglänt impediment med grandunge, ofta med en bäck och hjortronväxter', vaara 'berg', pitkänen 'åska', hia 'ärm', väylä 'älv', joki 'å', oja 'bäck', niva 'strömdrag', suanto 'sel', vaarain 'hallon', hukka 'varg', joukhainen 'svan', rakenus 'höhässja', vuopio 'älvfjord, långsmal vik', vuoma 'flark', levä 'gungfly', liima 'alg', hilla 'hjortron', hankisääski 'harkrank', kirsisääski 'vårmygga', kiiski 'insekt', hytiäinen 'liten knott', koppaskiiski 'skalbagge', hämppi 'spindel', raiska 'rovfågel, rovdjur, asätare', ryyppönen 'gråsparv', uu 'stut, spec fågelholk', aihki 'gammal tall', porri 'massaved', pölkky 'timmerstock', räkäpuu 'frodvuxet träd', krenkku 'sågbock', kuosto 'torrträd med barken kvar, halvtorr fura', kartano 'gårdsplan', maakäräjä 'landsting', sivvut 'kroppsida vid midja', ruumis 'kropp; lik', kalvonen 'handled', nokka 'näsa', pokka 'vad' , jäsen 'led, lem', rääme 'skrufs, ögongojs', kläppi 'barn; unge', knapsu 'man som utför kvinnogöra (betydelseutveckling pågår och ordet används i mer positiva sammanhang)', ummikko 'enspråkig person', moron 'godmorgon', plakkari 'ficka' etc.

Allmänna adjektiv som till exempel tuore 'fuktig', veres 'färsk', liepeä 'svag, mild (till exempel kaffe)', saura 'mödosam, uthållig', ilmanaikhainen 'onödig, undgänglig', hööli 'rejäl, frikostig, bjudsam', hälppä 'glupsk', kranttu 'petig, kräsen, noggrann'.

Allmänna verb som till exempel sopsata 'få fäste', säämätä 'slita, nöta', perustaa 'bry sig', pohottaa 'skymta', marsia 'gå', tolvata 'trava, springa fort', nulkuttaa 'lunka', laukkoa 'springa', mennä tyrhmään 'svimma', menehtyä 'svimma', pyörtyä 'gå vilse', saaloa 'flåsa', osata 'träffa, skjuta rätt', raiskata 'slösa meningslöst, kasta bort ngt värdefullt', maikkua 'vaka (om fisk)', ruveta 'nappa', kuorustaa 'rulla upp, vika upp (ärmar)'.

Den något avvikande matkulturen har skapat en del särskilda termer som finnar har svårt att förstå innebörden av, till exempel kahvijuusto 'kaffeost', kalakakko 'fiskpalt', och äldre maträtter som till exempel kiiseli 'hårt vitt hembakat bröd kokt i varm mjölk' och delikatessen pylsy 'blodkorv av ren-, komage'.

En del lånord har inkommit från engelskan: kaara 'amerikanare, stor bil tillverkad i USA', kämppä 'koja, enkel stuga', hoopota 'rumla'. Se vidare i Nordkalottfinsk ordbok [2].

Gamla svenska lånord är t ex kartiini 'gardin', lööki 'lök', kööki 'kök', potati 'potatis', muuruutti 'morot', hantuuki 'handduk', kranni 'granne', kahveli 'gaffel', vekkarikello 'väckarklocka', hulikaani 'huligan', blaisku 'blask; blaskig (kaffe)' etc.

Därtill finns det stora mängder svenska välintegrerade lånord som finnar har svårt att förstå, till exempel tafsi 'fisketafs', kastspöö 'kastspö', förkaasari 'förgasare', kruua 'gruva', växeliloova 'växellåda', styyka 'stuga', ööversyyni 'översyn', teevee 'tv', daatturi 'dator', biili 'bil', etc. Givetvis har tornedalingen svårt att förstå motsvarande standardfinska ord; liksom tusentals moderna standardfinska ord.

De flesta gamla arvorden i meänkieli återfinns i arkivbelägg i de äldre finska dialekterna, (hilla, hankisääski osv) eller i gammal standardfinska (hukka) eller i aningen olika betydelser i moderna dialekter (vaara = fjäll, används i Uleåborgs län och Kajanaland samt Lapplands län för kullar och berg under trädgränsen. Rakennus = byggnad osv). Många av orden i meänkieli är dock inlånade från samiskan och återfinns därför bara i nordfinska dialekter, till exempel autto.

I allmänhet stavas väldigt många ord i meänkieli som man uttalar samma ord, som i många fall uttalas på samma sätt i flera finska dialekter, men stavningen skiljer sig i förhållande till skrivsättet i standardfinskan. Till exempel skriver (åtminstone Bengt Pohjanen) ordet för 'opera' (på finska ooppera) som uuppera, för att ge rätt uttal av o-ljudet.

Meänkieli har bidragit med ett ord till svenska språkets utveckling: knapsu 'feminin man som utför kvinnosysslor' (ett gammalt ord som håller på att få en ny mening).

redigera Meänkieli i dag

redigera Formell status

I dag är tornedalsfinska — under beteckningen meänkieli — erkänt som ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk, en status den fick av Sveriges riksdag den 2 december 1999. Meänkieli och finska har territoriell status i Gällivare, Kiruna, Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. (Samiska har territoriell status i Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog.) Varje individ, oberoende språkfärdighet, medborgarskap eller modersmål, har rätt att begära muntlig, och viss skriftlig, service på meänkieli (eller finska) i dessa nämnda kommuner i alla kontakter med statliga, kommunala, regionala, nationella myndigheter som verkar i området eller som har ansvar för olika frågor som berör området, till exempel Länsstyrelsen i Norrbottens län. I kommunerna berör språklagen myndigheter som till exempel domstol, polis, apotek, arbetsförmedling, systembolag, kommunal service etc. Föräldrar till förskolebarn kan begära förskollärare som talar meänkieli (eller finska) i förskolan. Äldre personer kan begära muntlig service på meänkieli (eller finska) i all äldrevård. I grundskolan kan man begära tvåspråkig utbildning på meänkieli (eller finska) eller undervisning i modersmålet som ämne (meänkieli eller finska).

redigera Språkets/dialektens användning

Det är i dag i högre grad äldre personer som talar mer genuin meänkieli. Yngre personer i svenska Tornedalen som kan finska, talar en variant som är klart mer lik standardfinska, påverkad av det skriftspråk de lärt sig, och finsk radio och TV, som kan tas emot i Tornedalen.

Det finns inte någon dagstidning som skriver på tornedalsfinska.^[4] Den största dagstidningen i området, Haparandabladet skriver på svenska och standardfinska. En krönika per vecka förekommer på tornedalsfinska. I SR:s lokalradio sänds en knapp timme på vardagar. SVT sänder i mycket begränsad utsträckning program på tornedalsfinska^[4].

Eftersom en viktig skillnad mellan språk och dialekt är att ett språk används i skrift i större utsträckning, medan en dialekt mest talas och inte skrivs, blir tolkningen att tornedalsfinska har en svag ställning som språk.

Enligt en enkätstudie som genomfördes på uppdrag av Sveriges Radio (Sisuradio) 2006 fann man att det i Sverige finns omkring 150 000 personer som förstår eller kan tala meänkieli, av totalt 469 000 i Sverige som talar eller förstår finska och/eller meänkieli.[3] Många av dessa som förstår meänkieli är födda i norra Finland. Åtskilliga har enbart passiva färdigheter i meänkieli. Få ungdomar i Tornedalens nedre dalgång talar i dag meänkieli som dagligt umgängesspråk. I några gränsbyar i Kiruna kommun samt nordligaste delen av Pajala kommun är dock meänkieli fortfarande ett ofta talat språk även bland ungdomar.

Vissa skolor i Tornedalen föröker lära ut skriftlig tornedalsfinska, men det är stor brist på läromedel, särskilt avseende användning av meänkieli i andra ämnen än språkundervisningen^[4]. Man kan använda finska läromedel, men då lär man ut finska istället. Normalt används givetvis svenska språket i all undervisning utom i ämnet meänkieli. Ett språk måste generellt sett läras av barnen, skriftligt och det väl, annars dör språket ut på lång sikt, eftersom språket inte används så mycket om få kan använda det bra i skrift.

redigera Aktiviteter för att utveckla språket/dialekten

För språkets bevarande och utvecklande arbetar intresseföreningen Svenska tornedalingars riksförbund — Tornionlaaksolaiset, STR-T. Uppskattningsvis talas/förstås språket av 25 000–40 000 personer i Norrbotten. Omkring 35 000 (2004) i Norrbotten lyssnar dagligen på lokalradiosändningar på meänkieli som sänds från Pajala. Sedan 2005 sänds även tornedalsfinska barnprogram i rikstelevisionen. I marknadsföring inom turism och kultur har begreppet "meän maa" (vårt land) börjat användas, en idé som fått visst fäste också hos tornedalingarna på den finska sidan älven. Det utropades vid gemensam flagghissning (av "meän flaku") 15 juli 2007.

Adjunkten Matti Kenttä, författarna Bengt Pohjanen och Mona Mörtlund, Tornedalsteatern, STR-T, flera musikgrupper, universitetskurser i meänkieli, Sveriges Radios meänkieliredaktion i Pajala (Meän raatio) , Finska institutionen vid Stockholms universitet, flera riksdagsledamöter, m fl personer, föreningar och institutioner har kraftigt bidragit till att göra språket mer erkänt. Kurser i språket ges vid Stockholms universitet, Luleå tekniska universitet och Umeå universitet.

Författaren Bengt Pohjanen skrev den första romanen på meänkieli (Lyykeri, 1985), den första pjäsen (Kuutot, 1987), har tagit initiativet till meän akateemi, skrivit många romaner, översatt evangelierna, sånger ur Kalevala och under flera år kåserat på meänkieli i Haparandabladet. Pohjanens kortfilm, Fylla moppe, har visats på TV i flera länder och deltagit vid internationella filmfestivaler, vunnit pris och spridit kunskap om hur det var att växa upp med tornedalsfinska som modersmål.

Författaren Mikael Niemi, har inte meänkieli som modersmål, men hans bok Populärmusik från Vittula, liksom filmatiseringen av boken och filmen Elina - som om jag inte fanns (manus baserad på en bok av Kerstin Johansson i Backe), har bidragit stort till att sprida kunskap om och förståelse för språket och den tornedalsfinska folkgruppen. I ännu en bok, nämligen i kriminalromanen "Mannen som dog som en lax" av Niemi belyses meänkielis situation i dagens Tornedalen på ett än mer ingående sätt.

Varken Niemi eller Johansson har dock meänkieli som modersmål, inte heller har de skrivit på meänkieli eftersom de inte talar språket. Gunnar Kieri skriver på svenska men har meänkieli som modersmål. Pohjanen är trespråkig författare, med meänkieli som modersmål. Båda har ingående skildrat erfarenheten att som meänkielitalande ha en uppväxt och skolgång på svenska.^[5]. Bengt Pohjanens senaste roman Smugglarkungens son, Norstedts, 2007, är självbiografisk och ger en bild av hur det var att växa upp som meänkielispråkig i svenska Tornedalen i efterkrigstidens Sverige.

redigera Meänkieli i framtiden: språkvård och språkläror

Författaren Bengt Pohjanen och adjunkten Matti Kenttä skrev den första grammatiken för meänkieli. Senare utvecklades den grammatiken av Pohjanen och språkvetaren Eeva Muli (2006, 2. uppl. 2007). Den heter Meänkieli rätt och lätt. Boken är också en lärobok i meänkieli. Pohjanen och Kirsti Johansson har också skrivit Den tornedalsfinska litteraturen 2007. Diskussionen om grammatik, ordförråd och ortografi har under 1980-talet förts i ett slags inofficiell språknämnd, olika arbetsgrupper av frivilliga, länge under Pohjanens ledning. Enligt dokumenterade protkoll på STR-T finns sedan 1997 en Språknämnd, bestående av Bengt Pohjanen, Kerstin Johansson, Matti Kenttä och Marita MAtsson-Barsk. Vid ett seminarium i maj 2002 i Övertorneå (Pohjolan Sanomat måndagen den 26 maj 2002), fick gruppen i uppdrag att utveckla nämnden, vilket gjorts enligt protokoll 17.11.2002 i Pajala. Sedan hösten 2007 finns, på Dialekt- och folkminnesarkivet i Umeå, en offentligt anställd, Harriet Kuoppa, med titeln forskningsarkivarie i meänkieli.^[6]

Utgivningen av ordböcker, språkläror och grammatikor, liksom språkvårdande arbete, visar att meänkieli är på väg mot standardisering. Men många frågor kring vad som kan komma att bli en officiellt gångbar och av alla accepterad "standard-meänkieli" är än så länge öppna, och det finns olika åsikter om detaljer i ortografi och ordförråd bland både meänkielitalare och de meänkielikunniga språkvetarna. Två svåra frågor är vilka svenska lånord som kan anses helt etablerade och vilka som kan rensas bort, liksom hur man bäst markerar sin särart gentemot finlandsfinskan (i fråga om till exempel stavning).

I mer formella sammanhang undviks kodbyten och så kallat onödiga lån (det vill säga lånord som ersätter ett befintligt ord på meänkieli, till exempel moone). Det finns också en strävan att använda standardfinska ord i stället för svenska lånord, åtminstone i fråga om relativt nya ord och samhällstermer, där ett finskt ord har precis samma betydelse (till exempel föörskuula — esikoulu). På senare tid har lokalradion i Pajala och det ökande bruket av formellt tal på meänkieli bidragit till utvecklingen av en formell meänkieli. På grund av ovanan att höra meänkieli i formella sammanhang förväxlar många felaktigt detta språkbruk med finlandsfinska.

redigera Referenser

redigera Noter

1. ^ Lars Elenius: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund 2006, s. 258 — ISBN 91-44-04439-9
2. ^ Lars Elenius: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund 2006, s. 170ff
3. ^ Winsa, Birger. Från tornedalsfinska till meänkieli (PDF). Finska institutionen, Stockholms universitet. Läst 22 juli 2008.
4. ^ a b c Kuoppa, Harriet (2008-02-29). Situationen för minoritetsspråket Meänkieli i Sverige (PDF). DAUM. Läst 22 juli 2008.
5. ^ Fler tornedalingar bland Norrbottensförfattarna: www.norrbottensforfattare.se Läst 22 juli 2008
6. ^ Meänkieli på Institutet för språk och folkminnen: www.sprakradet.se/meänkieli Läst 22 juli 2008

redigera Källor

• Elenius, Lars: Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv, Lund (2006) — ISBN 91-44-04439-9
• Pohjanen, Bengt & Muli, Eeva, Meänkieli rätt och lätt, andra upplagan (2007) - ISBN 978-91-89144-36-1
• Pohjanen, Bengt & Johansson, Kirsti, Den tornedalsfinska litteraturen I (2007)
• Karlsson, Björn (red.), Bengt Pohjanen - Meän vanhiin (2004) - ISBN 91-89144-18-X

redigera Se även

• Gällivarefinska
• Torneälvdalsfinska
• Kvänska
• Tornedalingar

redigera Externa länkar

• SR — Sisuradio — Meän raatio, Sveriges Radios sändningar på meänkieli.
• SWEBLUL. Artiklar om meänkieli på svenska, finska, engelska och meänkieli.
• Nordfinska Nätordbok för nordfinska språkvarieteter.