Norrmalmsregleringen.html



"De fem trumpetstötarna", under uppförande 1964.
Foto: Lennart af Petersens

Norrmalmsregleringen är den omfattande revision av stadsplanen för Nedre Norrmalm i Stockholm vilken principiellt beslutades av stadsfullmäktige 1945 och realiserades under 1950-, 60- och 70-talen. Genomförandet resulterade i att de gamla Klarakvarteren fick ge plats åt det moderna Stockholms city, samtidigt som tunnelbanans utbyggnad underlättades.

Norrmalmsregleringen var den mest omfattande stadssaneringen i svensk historia^[1] och engagerade en stor del av Sveriges arkitektelit. Omvandlingen av Nedre Norrmalm har både kritiserats och beundrats både i Sverige och utomlands, och räknas som en av de större och mest genomgripande cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden, även inberäknat de städer som skadades svårt under kriget.^[2]

redigera Historisk bakgrund

Clas Larsson Fleming (1592-1644)

Nicodemus Tessin d.y. (1654-1728)

Albert Lindhagen (1823-1887)

Tanken på en revision av Norrmalms stadsplan och en förlängning av Sveavägen över Brunkebergsåsen söderut från Kungsgatan hade funnits och diskuterats långt innan Norrmalmsregleringen beslutades.

redigera Flemings rutnätsplan, 1600-talet

Den ursprungliga rutnätsformade stadsplanen för det dessförinnan likt Gamla stan oplanerade Norrmalm skapades på 1600-talet under överståthållaren Clas Larsson Fleming.^[3][4] Regleringen föranleddes av Stockholms hastiga expansion som säte för förvaltningen i det växande Östersjöväldet. År 1636 erhöll generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud regeringens uppdrag att göra "en dessein på gatorna så på malmarna som här i staden, tagandes dem så breda som han någonsin kan", och regleringen genomfördes under ett par decennier därefter.^[5]

redigera Tessins Sveavägsboulevard, 1700-talet

Redan på 1700-talet lade Nicodemus Tessin d.y. fram en stadsplan för att förlänga och bredda Sveavägen som en lång boulevard ända ner till Gustav Adolfs torg. Gustav III hade planer på att bygga ett gigantiskt Stora Haga slott i fonden av Sveavägen, förbunden av denna väg ända fram till Norrbro och Stockholms slott. Men Gustav III hann bli bragd om livet innan planerna verkställdes.

Se även: Haga slottsruin

Under 1700-talet, eller frihetstiden, försköts stadens centrum alltmer till Norrmalm, där många av tidens ståtliga palats och institutionsbyggnader uppfördes.^[6]

redigera Lindhagens stadsplanekommission, 1800-talet

Lindhagens plan för Norrmalm och Kungsholmen i Stockholm år 1866

År 1866 lade en stadsplanekommission ledd av byggnadspolitikern Albert Lindhagen fram en generalplan för att ge stadsdelen luft, ljus och grönska. Lindhagen föreslog ett reglerat gatunät med rutnät och stora fyrkantiga kvarter, omgivet och genomkorsat av stora boulevarder, i stil med Haussmanns stora samtida förändringar av Paris. Däribland föreslog han en 70 meter bred Sveaväg i stil med Champs-Elysées från Brunnsviken ända fram till Gustav Adolfs torg, utan hänsyn till bebyggelse eller terräng, rätt över Adolf Fredriks kyrka, Hötorget och Brunkebergstorg.

Lindhagenplanen antogs av Stadsfullmäktige och genomfördes under 1870- och 1880-talen i en reviderad variant. Sveavägsavenyn blev till en 33 meter bred huvudgata, förskjuten åt öster för att lämna kyrkan i fred.^[7][8]

Se även: Albert Lindhagen • Haussmann's renovation of Paris (på engelska Wikipedia)

redigera 1912 års stadsplan

På 1910-talet debatterades åter Sveavägens förlängning, utifrån Lindhagens planer. År 1912 antogs en stadsplan för att förlänga vägen, dock endast 18 meter bred fram till Hamngatan. Vid anslutningen till Hamngatan, det vill säga vid nuvarande Sergels torg skulle Sveavägen grena sig kring ett litet nybildat kvarter, kallat Guldklimpen. Denna dragning finns utritad i 1926 års Stockholmskarta utarbetad av kartograf Carl-Otto Krakau. Planen kom dock aldrig att realiseras.^[9]

Se även: Stockholms historia

redigera Historiska kartor

Stockholm och Norrmalm efter Flemings tid, omkring år 1700.[10]

Flemings rutnätsplan som Lindhagen ville reformera, karta från 1750.[11]

Karta över centala Stockholm 1888.

Karta över centrala Stockholm på 1920-talet.

redigera Beslutsprocess

Den långa politiska debatten inför 1900-talets stora reglering av Norrmalm kom igång redan i slutet av 1920-talet, i takt med att trafiken ökade. Beslutet kom att fördröjas av andra världskriget men också av politisk byråkrati och ekonomiska svårigheter.

redigera Förändringstryck

Trafikproblemen i Klara. Klarabergsgatan österut, vid Drottninggatan. 1952.
Foto: Lennart af Petersens

Parkering på Televerkets gård på Norrmalm 1956

Stor enighet fanns om att en reglering och modernisering av Nedre Norrmalm började bli akut. Behoven var huvudsakligen:^[12]

• Infrastruktur: Stadsplanerare pekade på att Stockholms innerstad inte var avpassad till den snabbt växande befolkningen och den infrastruktur som denna fordrade. Utbyggnaden av kollektivtrafiken i form av tunnelbana krävde omfattande rivningar i bland annat Klarakvarteren för att kunna genomföras och blev den avgörande faktorn vid regleringsbeslutet. Den kraftigt växande motortrafiken ställde också krav på såväl större genomfartsleder som bättre säkerhet för fotgängare.

• Sanering: Klara var kraftigt förslummat vid den tid då rivningarna startade. Bostadsbeståndet var huvudsakligen från före 1900 och oftast omodernt, lägenheterna var små och saknade till stora delar hygienutrymmen. Dessutom hade ett byggnadsförbud för fastigheter med exproprieringstillstånd i väntan på regleringen ökat behovet av sanering. Gator och gårdar var trånga och ansågs ge mörka och ohygieniska bostäder och arbetsplatser. Vidare var det ofta mer lönsamt att bygga nytt än att renovera gammalt.
• Citybildning: Näringsliv och institutioner hade sedan järnvägen kom på 1860-talet^[13] alltmer flyttat från Gamla Stan till det av Brunkebergsåsen uppdelade Norrmalm. Staden ansågs behöva en modern koncentrerad stadskärna anpassad för arbetslivets behov.

Den allmänna tidsandan präglades även av framstegsoptimism, och de funktionalistiska tankarna hade gett modernismen ett starkt fotfäste i Sverige efter Stockholmsutställningen 1930. Till de nya bostadsområden Traneberg och Hammarbyhöjden började trångbodda och barnrika familjer flytta ut från stenstaden. Det skulle vara ljust, luftigt och lättskött, inte bara i städerna utan även på landet. Många husägare slängde ut sina spröjsade fönster och ersatte dem med “panoramafönster”, spegeldörrar kläddes med slät masonit och fasaderna med eternitplattor.

Albert Lilienberg (till höger) och Sven Markelius, ca. 1954

redigera Lilienbergs generalplan 1928

Den nytillträdde stadsbyggnadsdirektören Albert Lilienbergs Generalplan af Stockholm 1928 blev startskottet för debatten inför 1945 års regleringsbeslut.^[12] Lilienbergs förslag innebar en förlängning av Sveavägen till Hamngatan och ända fram till Gustav Adolfs Torg, i linje med Lindhagen och Tessins gamla planer.

För att minimera den bebyggda markytan vid den nya Sveavägen ville Lilienberg bygga tio skyskrapare i art deco-stil, som han blivit inspirerad av under en besök i New York. Ett slags Times Square alltså. Generalplanen påminde om den redan anlagda amerikainspirerade Kungsgatan med Kungstornen.

Den framlagda planen kom dock inte att antas, efter att nej-sidan med knapp majoritet vunnit en omröstning i stadshuset. En inflytelserik motståndare till planen var folkpartisten borgarrådet Yngve Larsson.

redigera Stadsplanetävling 1933

Tre stora arkitekter 1933 på Operakällaren i Stockholm, från vänster: Erik Lallerstedt, Le Corbusier och Ivar Tengbom

1932 utlyste Stockholms stad en internationell stadsplanetävling inför regleringen av Nedre Norrmalm. 350 bidrag lämnades in från bland andra några av tidens största arkitekter, däribland Le Corbusiers och Alvar Aaltos förslag som skulle ha inneburit rivning av stora delar av innerstaden till fördel för en ren höghusbebyggelse. Le Corbusiers lamellhus i förslaget ”Voisin” (Granne) sträckte sig även över hela Södermalm. Den tyske arkitekten och förre Bauhaus-rektorn Walter Gropius, som var nära bekant med Sven Markelius, bad om information om tävlingen, men något förslag kom aldrig från honom^[14]. Även arkitekt Sigurd Lewerentz deltog i tävlingen men hans bidrag fick ingen större förståelse. “Le Corbusiers ande svävade över förslaget”, liksom dennes bidrag “Voisin”, delade Lewerentz upp staden i trafik, boende och rekreation^[15].

Det delades ut tre förstapris, ett gick till ett London-arkitektkontor, ett till ett New York-kontor och ett till två anställda i Stockholms stad, civilingenjören Åke Virgin på fastighetskontoret och arkitekt Thure Bergentz på stadsplanekontoret. Deras förslag hade stora likheter med Lilienbergs egen plan. Eftersom Albert Lilienberg ingick i prisnämnden blev deras förslag diskvalificerat, då någon som stod tävlingsdomaren nära (Lilienberg var Bergentz chef) ej fick delta i tävlingen^[16]. .

I facktidskriften Byggmästaren diskuterade Sven Markelius 1934 kritiskt hela tävlingen. Le Corbusiers förslag, menade han, “...tillhör dem man för all del inte ville se utförda.” Markelius tyckte även att i en internationell tävling kring så lokala frågor som utformningen av Stockholms innerstad, kunde utländska deltagare rimligtvis inte sätta sig in i.

Stadsplanekontorets förslag från 1942

Tävlingen förde alltså inte projektet med Norrmalmsregleringen vidare och arbetet fortsatte att bedrivas i Albert Lilienbergs anda vid stadsbyggnadskontoret med mycket kritik utifrån.

Tage William-Olsson (mannen bakom Slussens fyrklöverbladslösning) hörde till de mest kritiska arkitekterna och kom med alternativa förslag, likaså Paul Hedqvist, då professor på Kungliga Konsthögskolan. Även Stockholms gatukontor hade lämnat ett förslag som hade stora likheter med Hedqvists och Willian-Olssons skisser och modeller. Stadsträdgårdsmästare Holger Blom fann stadsbyggnadskontorets olika förslag klumpiga och naiva i sin optimism och Erik Lallerstedt menade “… ett antagande av (stadsbyggnads-)kontorets förslag skulle betyda, att vår stad för decennier stode under rivning - undvik detta!”^[17]

Nedre Norrmalm var en av de stora frågor som debatterades av planerare och arkitekter under mellankrigstiden^[18].

redigera Principbeslut 1945

Regleringens initiativtagare stadsbyggnadsborgarrådet Yngve Larsson, här flankerad av finansborgarrådet Z Höglund (vänster) och fullmäktigeordföranden Carl Albert Andersson (höger). 1940-talet.

Den politiska processen gick trögt och besluten fattades då socialdemokraterna hade makten i Stadshuset tillsammans med Sveriges kommunistiska parti. Det enda partiet som var emot stadsförnyelseplanerna var Högerpartiet (moderaterna), men de hade inget genomarbetat motförslag och nådde därmed inte ut till opinionen.

Istället för Lilienbergs dragning av Sveavägen fram till Gustav Adolfs Torg stannade den nu vid Sveaplatsen (senare Sergels torg) och fortsatte västerut i en tunnel fram till Tegelbacken, där den skulle kopplas ihop med den framtida Centralbron.^[19]. Mot Stadsplanekontorets förslag, som Lilienberg stod bakom, framfördes flera tunga skäl:

• Huvudtrafiken på Sveavägen skulle ledas över Norrbro till Slottskajen, som inte kunde svälja så mycket trafik.
• Den estetiska effekten (att ha Slottet i fonden) var övervärderad; man skulle möta Slottet från dess mindre attraktiva norra sida och det var aldrig Tessins idé.
• Stadsplanekontorets förslag skulle erfordra omfattade rivningar norr om Gustav Adolfs torg.
• Det fanns tre tunga motförslag (av Paul Hedqvist, Tage William-Olsson och Gatukontoret) som alla förordade att inte dra ner Sveavägen till Gustav Adolfs torg.

En trafiktunnel under Brunkebergsåsen och vidare österut (senare Klaratunneln), föreslogs först i 1962 års cityplan. Många trafikfrågor kvarstod dock att lösa. Till exempel var trafiken kring Tegelbacken ett stort problem med en plankorsning mellan tåg, spårvagn och gatutrafik och där ständigt nerfällda järnvägsbommar förde till trafikkaos - det s.k. "Tegelbackseländet".

Höghusen vid Hötorget hade diskuterats i åratal, redan 1928 hade Artur von Schmalensee kommit med ett förslag med nio 30-våningshöghus. Men det fanns idéer med både två, tre, fyra och sex höghus. Att det skulle bli en viktig accent med höghus i citykärnan var alla överens om, mindre om utformningen. Länge arbetade Stadsbyggnadskontoret med ett alternativ med fyra höghus, men man ville ha ett högt exploateringstal (utnyttjandegraden) och då hade fyra höghus blivit klumpigare än fem smäckra för samma exploateringstal. Samtidigt gav antalet fem en annan dynamik än fyra, eller som David Helldén, arkitekt vid stadsbyggnadskontoret, uttryckte det: "...man ger en dam fem rosor, inte fyra." ^[20]. Paul Hedqvist tyckte ändå att stadsbyggnadskontorets förslag liknade ett “Grönköpings Manhattan”, hans eget förslag med sex stjärnhöghus betecknades i debatten som ett “Gröndals Manhattan” (Backström & Reinius` stjärnhus i Gröndal var just aktuella då) ^[20].

Kostnaderna som beräknades för regleringen av Nedre Norrmalm, och som låg till grund för 1945 års beslut, rörde sig om en summa på bortåt 40 miljoner kronor (med relativt små variationer mellan de olika förslagen) för fastighetskostnader och gatukostnader. Därtill kom ett belopp på 7,3 miljoner kronor för tunnelbanans sträckning som berörde Nedre Norrmalm samt gatukostnaden för Tegelbacken på cirka 18 miljoner kronor och den planerade tunneln under Blasieholmen med upp till 16,8 miljoner kronor. Notan beräknades därmed bli totalt cirka 82 miljoner kronor^[21], i 1939 års penningvärde^[22].

På stadsbyggnadsborgarrådet Yngve Larssons initiativ beslutade stadsfullmäktige 1944 att upprätta en ny generalplan för Stockholm. Promemorian Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan^[23], där de grundläggande förutsättningarna för trafiksystemet fastställdes, upprättades därefter under våren 1945 på stadsplanekontoret. Det principiella regleringsbeslutet om Sveavägens framdragande till Sveaplatsen och Hamngatan fattades i stadsfullmäktige 1945 och resulterade i 1946 års cityplan ^[24].^[25]

En fördjupning och utvidgning av 1946 års cityplan resulterade i cityplan 1962 och cityplan 1967, som antogs 1963 respektive 1967.

Se även: City 62 och City 67

redigera Genomförande

På stadsbyggnadskontoret 1956, inför Norrmalmsregleringens genomförande: Stadsbyggnadsdirektören arkitekt Göran Sidenbladh, norrmalmsregleringens chef, ingenjör Åke Hedtjärn, förste ingenjören Carl-Henrik af Klercker på stadsbyggnadskontorets trafikbyrå, utredningschefen Anders Nordberg.

Sven Markelius som stadsplanedirektör 1954 med modellen av Nedre Norrmalm.

Stockholms stad hade redan på 1930-talet löst in många fastigheter inför en möjlig förlängning av Sveavägen till Hamngatan. En speciallag, Lex Norrmalm, som gjorde det enklare för staden att expropriera fastigheter som förberedelse för större stadsplaneregleringar stiftades 1953 ^[27]. Lagen kritiserades för att bidra till förslumningen av området och drogs tillbaka 1979, efter att Europadomstolen (i Strasbourg) givit två berörda tomtägare rätt.

Den egentliga förnyelsen började på 1950-talet i samband med tunnelbanan. Tunnelbanebygget måste göras i “öppet schakt” eftersom sträckningen gick rakt genom Brunkebergsåsens grus och sand. Ingen annan teknik stod till buds på den tiden.

Stadsförnyelsens huvudaktör på 1950-talet var borgarrådet Helge Berglund. På 1960 och 70-talen var borgarrådet Hjalmar Mehr (s) starkt pådrivande i omdaningsprocessen.

redigera Planering

Ansvarig arkitekt för planeringen var Sven Markelius. Han var chef för utredningsavdelningen vid Byggnadsstyrelsen mellan 1938-44 och sedermera stadsplanedirektör i Stockholm under åren 1944-54. Han efterträdde Albert Lilienberg som gick i pension 1944.

När arbetet med Nedre Norrmalm kom igång 1945 under Markelius ledning öppnades ett särskilt “Norrmalmskontor” på Malmskillnadsgatan. Där samlade Markelius en ny grupp av medarbetare bestående av arkitekter, trafiktekniker och andra specialister, bland dem arkitekt David Helldén, som gav sig i kast med utformningen av bebyggelsen ^[28]. Till grund för den fysiska planeringen låg Paul Hedqvists förslag från 1939. År 1946 presenterade David Helldén stadsbyggnadskontorets förslag till Sveaplatsen (numera Sergels torg) och Hötorgscity. Här fanns redan de fem höghusen som Yngve Larsson hade kallat “de fem trumpetstötarna” ^[26].

1951 inrättades ett speciellt organ för cityombyggnaden – Nedre Norrmalmsdelegationen. Syftet angavs vara att skapa garantier för att ”samarbetet rörande Norrmalmsregleringen mellan stadens olika organ i fortsättningen kan bedrivas med största möjliga effektivitet och snabbhet”.

redigera Rivningar

Rivningarna påbörjades i mars 1952 vid korsningen Malmskillnadsgatan/Sergelgatan där det var Sveavägen som skulle fram mellan Kungsgatan och Hamngatan^[29], och fortsatte under de följande två decennierna ända ner till Jakobsgatan.

Sagerska husen 1968

Gamla telefontornet vid Brunkebergstorg, som 1952 hade skadats vid en brand och hotade att störta samman^[30], revs 1953. Rivningarna omfattar ett stort område, man räknar med att minst 750 fastigheter (eller 40 kvarter) revs i Klara och något hundratal till i resten av innerstaden. Många äldre/medelålders minns idag Stockholms innerstad från sin ungdom som ett stort hål på den plats där Sergels torg idag ligger. Platsen var en kraterliknande byggarbetsplats i hela 16 år innan torget stod klart 1966 (utan Kulturhuset).

Gatubreddningar vid Regeringsgatan, Malmskillnadsgatan, Hamngatan, Jakobsgatan och nedre Sveavägen ledde till stora ingrepp bland den historiska bebyggelsen. Man försökte i det längsta att bevara Betlehemskyrkan (Sergelgatan) och Sergelhuset, men dessa låg mitt i området och det var svårt att inordna dem i nya stadsbilden och i tunnelbanans lösning. Även Eugeniakapellet revs (Sveriges första frikyrka). Den anrika krogen Tre remmare på Regeringsgatan som omnämns i Bellmans epistlar. Gamla Konstfack med konstnärsateljéer från 1600-talet. De Sagerska husen på Hamngatan, uppförd 1903 av den franske arkitekten Jean Litoux i sirlig jugendrokoko (troligen de enda av sitt slag i Sverige), Sidenhuset och Blancheteatern, även de på Hamngatan. Samtliga byggnader i de legendariska tidningskvarteren, med undantag av Stockholms-Tidningen och Aftonbladet hus Vattugatan 12. Huset där Aftonbladet legat i 160 år undkom 60-talets rivningar, men revs 1982 för uppförande av ytterligare ett kontorshus.

Se även: Klarakvarteren

redigera Nybyggnad fas 1 enligt cityplan 1946

Anders Tengbom, Léonie Geisendorf och Ralph Erskine

Peter Celsings kontor på Lilla Nygatan 1967 i bakgrunden på bordet syns modellen för Kulturhuset.

Markelius ville ha en arkitekttävling om utformningen av höghusen och andra byggnader i nya city, men det gick stadens politiker inte med på. Det var bråttom och en lång tävling med utvärdering hade man inte tid med; frågan hade diskuterats i årtionden och nu ville man se resultat.

Så delades uppdragen ut till renommerade svenska arkitektkontor. Sven Markelius själv fick projektera det tredje höghuset, David Helldén utformade det första höghuset och Hötorgscity med nya Hötorgshallen och Sergelteatern samt Sergels torg. Backström & Reinius ritade det femte höghuset (som ursprungligen skulle bli ett hotell), Anders Tengbom fick höghus nummer två och Lars-Erik Lallerstedt höghus nummer fyra.

Den 24 november 1957 kunde tunnelbanans östliga och västliga linjer (idag Gröna linjen) knytas ihop när sträckan Slussen-Hötorget togs i bruk. År 1964 öppnades den så kallade T-bana 2 (idag Röda linjen) som förband de nya sydvästra förorterna Skärholmen och Bredäng med Östermalm^[31].

I och med invigningen av Hötorgsskrapa nummer fem (den närmast Sergels torg) och färdigställandet av Hötorgscity 1966, så var den första nybyggnadsfasen avslutad.

redigera Nybyggnad fas 2 enligt cityplan 1962 och 1967

För området söder om Sergels torg utlyste Stockholms stad och Riksbanken en idétävling 1965-1966. Som underlag för tävlingen förelåg 1962 års cityplan, som byggde på stadens beslut 1945 ^[32]. I slutstriden om uppdraget låg ett förslag med namnet “Corso” av EGT-gruppen (bestående av Ralph Erskine, Anders Tengbom och Léonie Geisendorf) bredvid Peter Celsings förslag. Många ansåg att EGT-gruppens förslag, som tävlingsnämnden beslöt att inköpa, var något nytt och positivt. I deras förslag förenades stadens två centra (Sergels torg och Gustav Adolfs torg) både visuellt, funktionellt och trafiktekniskt, men de avvek helt från den fastställda cityplanen.

Efter en livlig debatt antogs slutligen Celsings idéförslag, eftersom det följde cityplanen, vilket inte ETG-gruppens förslag gjorde, trots en bearbetning. Att EGT-gruppens förslag föll berodde delvis på den negativa inställningen i Principplanen för den fortsatta citysaneringen, City 67^[33]. Så fylldes en av de sista byggroparna under åren 1968-1976 med Peter Celsings Kulturhus mot Sergels torg och nybyggnaden för Sveriges Riksbank mot Brunkebergstorg och tanken med den fria siktaxeln från Hagaparken till Gustav Adolfs torg och slottet begravdes slutgiltigt. Celsing fick inte uppleva det färdiga resultatet, han dog 1974.

Övriga större nybyggnader i området som färdigställdes på 1960- och 1970-talet var Åhléns City vid Klarabergsgatan (1964), arkitekt Backström & Reinius, SE-banken vid Sergels torg (1963-66), arkitekt Kjell Ödén, Götabanken vid Sveavägen (1963-67), arkitekt Anders Tengbom, Sverigehuset vid Kungsträdgården (1969), arkitekt Sven Markelius (för övrigt Markelius' sista uppdrag), Stockholms Sparbank vid Hamngatan (1973-75), arkitekt Carl Nyrén och ett av de sista husen som färdigställdes var Gallerian vid Hamngatan (1976-77), arkitekt Malmquist & Skoogh. Under Klara kyrka, Sergels torg och angränsande områden byggdes även ett av Sveriges största skyddsrum för ca 12 000 personer, Klara skyddsrum.

Nybyggnadsetapperna fas 3, 4 och 5 enligt City 67 som omfattade bland annat Tunnelgatans breddning och ombyggnad till lokal huvudgata, delar av Östermalm fram till Humlegårdsgatan och Sibyllegatan samt Blasieholmen och Blasieholmsleden genomfördes aldrig.

redigera Bildgalleri

Historiska bilder från byggtiden på 1950- och 1960-talet

Tunnelbanan påbörjad längs Klarabergsgatan. Klara kyrkogård till vänster. 1953.

Tunnelbanan mellan Hötorget och T-Centralen närmar sig fullbordan. Klarabergsgatan (till höger) och Mäster Samuelsgatan (vänster), båda på provisoriska broar. Maj 1957.

Det nya hötorgscity tar form: det första höghuset sett från Malmskillnadsgatan vid Hamngatan. 1959.

Alla fem hötorgsskraporna resta, medan arbetet med Sergels torg pågår. 1961.

redigera Kritik

Ett exempel på kritiserade lösningar på Nedre Norrmalm. Ett nyuppfört hus vid Klara kyrka och Klara gamla skola, det läroverk August Strindberg studerade vid.

Efter att rivningarna börjat realiseras på Nedre Norrmalm kom en omfattande kritisk opinion mot Norrmalmsregleringen att växa fram.

Omvandlingen fördömdes passionerat av många av tidens kulturpersonligheter, såsom Per Anders Fogelström, Lars Gyllensten^[1] och Cornelis Vreeswijk. Kritiken kulminerade 1971 i samband med den riksbekanta Almstriden då flera dagars skärmytslingar mellan aktivister och stadens företrädare till slut ledde till att en planerad tunnelbaneuppgång fick flyttas för att spara Kungsträdgårdens vackra almar. Då hade dock mycket av planerna redan förverkligats.

Tidsandan var inte längre densamma som vid tiden för den politiska debatten och 1940-talets stora beslut. Framstegsoptimismen hade till stor del fått ge vika både för 68-vänstern och en framväxande traditionalism. Även den tidiga miljörörelsen hade börjat växa fram, med helt nya värderingar.

Kritiken handlade främst om arkitekturen, som uppfattades som alltför steril och historielös, beslutsprocessen som ansågs ha skett i strid med den framväxande negativa opinionen och brist på hänsyn till områdets byggnadsantikvariska och kulturhistoriska värden, som man menade gått förlorade i stor omfattning.

Några av de mest kritiserade rivningarna var de kulturhistoriskt intressanta byggnader som låg utmed södra Drottninggatan, såsom Wredeska Palatset, samt på nedre Regeringsgatans östra sida, där man på 1950-talet skymtade 14 olika fasader byggda under fyra århundraden, sedermera ersatta av en blank aluminiumfasad.

Se vidare: Klarakvarteren

I många kritiska Klaraskildringar återkommer ett citat från ett kåseri av den då välkända signaturen JOLO, ett typiskt uttryck för tidens kritiska opinion:

Även under senare år har kritik framförts, bland annat av dokumentärfilmaren Anders Wahlgren:

Kritikerna pekade på att Gamla Stan under samma tid också blivit kraftigt förslummat. Idag finns stor enighet om det positiva i att den gamla bebyggelsen i Gamla Stan bevarats. Gamla Stan hade dock redan innan Norrmalmsregleringen förlorat sin funktion som centralpunkt för affärsliv och förvaltningar till fördel för Norrmalm^[12], och hade därmed inte samma behov av reglering.

Kritiken presenterade dock få realistiska alternativa lösningar till de omfattande strukturella problem som staden hade att ta ställning till under 1930- och 1940-talen, och det är svårt att se hur Stockholms innerstad hade kunnat fungera som dagens centralpunkt för landets näringsliv och styrelse utan de transportlösningar som Norrmalmsregleringen möjliggjorde^{källa behövs} .

Kritiken bemöttes av såväl regleringsbeslutets förgrundsgestalt Yngve Larsson som genomförandets huvudperson Hjalmar Mehr:

I kombination med försämrade kommunala finanser ledde den kritiska opinionen till att nya infrastrukturprojekt började mattas av under 1970-talet, och frågan om Norrmalms reglering förblev en politiskt het potatis för lång tid framöver. Efter Almstriden blev det politiskt omöjligt för Socialdemokraterna att behålla Hjalmar Mehr som finansborgarråd, och han kom istället att bli landshövding i Stockholm under flera år.

Även stadsplanerarna tog sina konsekvenser i och med att generalplanen för Stockholm City 67 ej fullföljdes. År 1978 trädde en helt omändrad plan, Cityplan 1977, i kraft.

redigera Nedre Norrmalm idag

Som en följd av Norrmalmsregleringen fungerar Nedre Norrmalm idag som det sammanhållna ljusa city som 1930-talets stadsplanerare saknade, med arbetsplatser, kommunikationer och på senare år, allt fler bostäder för en storstadsregion som blivit flerdubbelt större än när Lilienbergs förslag startade debatten för 80 år sedan.^{källa behövs}

Under senare tid har en del åtgärder vidtagits att mildra den kritiken som framfördes mot arkitekturen. Parkeringshuset “Elefanten” vid Herkulesgatan döljs nu bakom nya bostäder, Hötorgscity fick 1995 till slut den tänkta ljusa glasfasaden mot Hötorget när "Filmstaden Sergel" blev klart (Sven Markelius hade ursprungligen planerat Stockholms Stadsteater här), och de dragiga gårdarna mellan höghus tre och fyra blev inglasade år 2000.

Av de gamla Klarakvarteren återstår idag exempelvis Klara kyrka och Klara gamla skola, samt Rosenbad och de gamla palatsen mot Norrström och Tegelbacken.

Se vidare: Klarakvarteren och Stockholms city

redigera Bildgalleri

Bilder runt Sergels torg från idag:

Sergels torg, en vintereftermiddag 2006.

Kulturhuset och glasobelisken, sommaren 2007.

"De fem trumpetstötarna", sommaren 2007

Hötorgscity med Sergelgatan, sommaren 2007.

redigera Referenser

redigera Noter

1. ^ a b Hellspong 1999, s 22
2. ^ Rudberg 1989, s. 146.
3. ^ Larsson 1960, s. 3.
4. ^ Clas Larsson Fleming, läst 10 mars 2008.
5. ^ Persson m fl 1975
6. ^ Stockholms historia, läst 15 april 2008
7. ^ Larsson 1960, s. 3 ff och fig 14, samt Albert Lindhagen, läst 9 mars 2008
8. ^ Se vidare Selling 1970
9. ^ Larsson 1960, s. 4.
10. ^ Suecia antiqua et hodierna
11. ^ Georg Biurmans "Charta Öfwer Stockholm" 1750
12. ^ a b c d Larsson 1960.
13. ^ Norrmalm, läst 15 mars 2008.
14. ^ Rudberg 1989, s 138
15. ^ Sigurd Lewerentz, arkitekt, Byggförlaget 1985, sida 159
16. ^ Sigurd Lewerentz, arkitekt, Byggförlaget 1985, sida 160
17. ^ Byggmästaren 1943, nr 22, Holger Bloms artikel "Slaget om Brunkeberget"
18. ^ Rudberg 1989, s 139
19. ^ Plan: Nedre Norrmalm 1946, City 67 s. 7
20. ^ a b Rudberg 1989, s 143
21. ^ Facktidskriften Byggmästaren nr. 22, 1943
22. ^ Enligt Riksbankens Konsumentprisindex för Sverige 1290-2006 så har konsumentprisindex mellan 1939-2006 stigit ca 4153/170=24,4 gånger, vilket ger ett skattat värde idag på ca 82x24,4=2000 miljoner kr.
23. ^ Markelius m fl 1945
24. ^ Stockholms stadsfullmäktiges protokoll: Bihang 60/1946
25. ^ Skårfors 1999, s 46-48, samt Larsson 1960, s 1,14
26. ^ a b Larsson 1960, s 33
27. ^ City, del 1, Byggnadsinventering 1974-75, Stockholms Stadsmuseum, sida 32
28. ^ Rudberg 1989, s 140
29. ^ Sjöbrandt & Sylvén 2000, s 8
30. ^ Tekniska museets hemsida [1] läst 2008-04-13
31. ^ Råberg 1985, s 245
32. ^ Léonie Geisendorf Arkitektur, Byggförlaget 1990, sid.4
33. ^ City 67, Inledning, sid. 6
34. ^ Sjöbrandt & Sylvén 2000, s 141
35. ^ Minns du den stad… Saneringstänkandet i Visbyområdet 1947-74, s 17, Robert Ahlman, D-uppsats i historia vid Högskolan på Gotland 2002

redigera Tryckta källor

• Mats Hellspong (1999). Recension av avhandlingen "Den alternativa staden - Stockholms stadsomvandling och byalagsrörelsen" av Ulf Stahre.  (PDF)
• Yngve Larsson (1960). Nedre Norrmalm - Historiskt och ohistoriskt - Särtryck ur S:t Eriks årsbok. 
• Eva Rudberg (1989). Sven Markelius, arkitekt. Stockholm: Arkitektur Förlag. ISBN 91-860-5022-2. 
• Mats Persson m fl (1975). CITY Byggnadsinventering 1974-75 - Historik och byggnadshistoriskt register (del 1). Stockholm: Stockholms stadsmuseum.  (PDF)
• Mats Persson m fl (1976). CITY Byggnadsinventering 1974-75 - Historik och byggnadshistoriskt register (del 2). Stockholm: Stockholms stadsmuseum.  (PDF)
• Marianne Råberg (1985). Husen på malmarna: En bok om Stockholm. Stockholm: Prisma. ISBN 9151817608. 
• Gösta Selling (1970). Esplanadsystemet och Albert Lindhagen. Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 9789149029530. 
• Anders Sjöbrandt, Björn Sylvén (2000). Stockholm - Staden som försvann. Stockholm: Natur och Kultur. ISBN 91-27-35225-0. 
• Rikard Skårfors (1999). Beslutsfattandets dilemma - Planarbete och opinionsyttringar rörande trafikleder i Stockholm 1945-1975 (licentiatuppsats). Uppsala: Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet.  (PDF)

redigera Se även

redigera Övrig litteratur

• Fredrik Bedoire, Lennart af Petersens (1985). Från Klara till City. Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 91-38-90337-7.  (PDF-format)
• Anders Gullberg (2001). City – drömmen om ett nytt hjärta. Morderniseringen av det centrala Stockholm 1951–1979 (två volymer). Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 91-7031-112-9. 
• Yngve Larsson (1977). På marsch mot demokratin (Från fåvälde till demokratisk ordning, 1900-1954). Stockholm: Stockholms kommunalförvaltning. ISBN 91-85676-00-4. 
• Yngve Larsson (1977). Mitt liv i stadshuset (I tjänst hos denna stolta stad, 1920-1954). Stockholm: Stockholms kommunalförvaltning. ISBN 91-85676-00-4. 
• Sven Markelius m fl (1945). Det framtida Stockholm : riktlinjer för Stockholms generalplan. Stockholm: Byggmästarens förlag. 
• Göran Sidenbladh (1981). Planering för Stockholm 1923–1958. Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 91-38-05335-7.  (PDF 1 PDF 2)
• Göran Sidenbladh (1985). Norrmalm förnyat 1951–1981. Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 91-38-90709-7. 
• Stockholms stadsfullmäktiges protokoll: Bihang 60/1946 (1946). Stadsplanekontorets tjänsteutlåtande angående ny stadsplan för Nedre Norrmalm. Stockholm: Stockholms stad.