Språkpolitik.html

Språkpolitik är språkplanering som bedrivs med politiska medel. Flera länder tillämpar språklagar, som föreskriver vilket eller vilka som är landets officiella språk och vilka andra språk som är erkända minoritetsspråk. Det handlar om vilka språk som myndigheterna måste kunna hantera. Även kulturpolitiken kan spela stor roll för att stödja användningen av ett eller flera språk.

De flesta europeiska länder ställer krav på kunskaper i landets huvudspråk som villkor för medborgarskap. Sverige, Italien och Irland hör till undantagen genom att inte ställa sådana krav.^[1] Denna typ av lagstiftning har blivit kontroversiell i bland annat Estland där den stora ryska minoriteten avkrävs kunskaper i estniska för att få rösträtt.

Ett annan typ av språklagstiftning finns i Frankrike som har språklagar som föreskriver att franska måste användas i vissa fall, vilket betyder att det är förbjudet att använda andra språk, som engelska.

redigera Svensk språkpolitik

I Sverige har sådana insatser för att stödja svenska språket gjorts åtminstone sedan Gustav III grundade Svenska Akademien.^[2] Fortfarande är det formella syftet med denna att:

arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.

I valrörelsen år 2002 föreslog folkpartiledaren Lars Leijonborg, till mångas förvåning, att krav på kunskaper i svenska skulle kunna bli ett villkor för naturaliserat svenskt medborgarskap. Sådana förslag har tidigare bara framlagts av Sverigedemokraterna och andra partier utanför riksdagen. Sverige har hittills inte haft några språklagar, och den språkvård och forskning inom lingvistik som bedrivs av Språkrådet och Svenska Akademien har inte varit av normativ art, utan enbart inriktad på deskriptiv lingvistik.

Idag är de övergripande målen för den svenska språkpolitiken följande:

svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige

svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk

den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig

alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.^[3]

Sedan 2000 finns i Sverige fem officiella minoritetsspråk; nämligen samiska, finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani chib och jiddisch. Enligt lagarna SFS 1999:1175-76 har varje individ, oberoende medborgarskap, etnicitet, språkfärdighet eller modersmål rätt att använda meänkieli, och/eller finska i officiella sammmanhang i Gällivare, Kiruna, Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner i norra Sverige^[4]. Samiska kan användas i muntlig och viss skriftlig offentlig service i Kiruna, Gällivare Jokkmokk och Arjeplogs kommuner^[5]. Enligt bl.a. förvaltningslagen SFS 1996:223 har alla också rätt till tolkning vid kontakter med myndighet, om personen ifråga saknar kunskap i svenska. Enligt Skollagen har i barn i familj med annat hemspråk än svenska rätt till undervisning i detta språk i skolan. Särskilda regler gäller för barn till föräldrar som har samiska, meänkieli, finska eller romani chib som modersmål eller språk i hemmiljön.

redigera Källor

^ Globaliseringsrådet: Språk, krav och medborgarskap [1]
^ Ärans och hjältarnas språk? Försvaret av det svenska språket från 1500-talet och framåt
^ http://www.sprakradet.se/spr%C3%A5kpolitik
^ Lag (1999:1176) omrätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
^ Lag (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Språkpolitik.html

redigera Svensk språkpolitik

redigera Källor

redigera Se även