Yngve Larsson.html



Denna artikel handlar om borgarrådet Yngve Larsson. Ej att förväxla med Yngve Larsson (professor).

Yngve Larsson
Född	13 december 1881 Sundsvall
Död	16 december 1977 Stockholm
Utbildning	fil. dr
Yrke/uppdrag	borgarråd, riksdagsman, med mera
Maka	Elin Bonnier
Barn	Verna Lindberg, Matts Bergom Larsson, Ester Berggren, Richard Larsson, Yngve A. A. Larsson, Mårten Larsson

Gustaf Richard Yngve Larsson, född 13 december 1881 i Sundsvall, död 16 december 1977 i Stockholm, var en svensk filosofie doktor, politiker, borgarråd och riksdagsledamot för Folkpartiet.

Larsson var gatu- och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholms stad 1924-1946, och politiskt ledande bakom flera av stadens historiskt största infrastrukturprojekt, däribland Slussen, Stockholms tunnelbana och Norrmalmsregleringen, samt även Västerbron och Tranebergsbron. Efter att ha avgått som borgarråd, valdes han till riksdagsledamot, samtidigt som han behöll ledande poster inom Stockholms stad.

Larsson kom att kallas sitt århundrades främste svenska stadsbyggare^[1] och århundradets gigant inom stockholmspolitiken^[2]. 1966 erhöll han Samfundet S:t Eriks plakett för berömliga insatser för Stockholm.

redigera Studier och utredningsår (1900-1924)

Yngve Larsson tog mogenhetsexamen 1900 vid Norra Real i Stockholm^[3] och påbörjade samma år studier vid Uppsala universitet^[4] och medverkade där till grundandet av den socialdemokratiska studentorganisationen Laboremus 1902. Han tog en fil kand 1903^[3] i bland annat historia och statsvetenskap^[5], och fortsatte därefter studier i Heidelberg och Berlin^[3].

Troligen 1900-1910.

Larsson disputerade 1913 på en avhandling om urbaniseringen^[6][7], efter att ha publicerat undersökningar av stadsförvaltningarna i en lång rad europeiska länder^[3][8]. Larsson var även en tongivande ledamot i Bostadskommissionen 1912-1918^[9], och sekreterare för Svenska slöjdföreningens stora Hemutställning 1917.

Under första världskriget förespråkade Larsson jämte bland annat ungdomsvännen Otto Järte en tyskvänlig linje, och publicerade anonymt den så kallade "aktivistboken" Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning 1915^[10], som krävde "en modig uppslutning vid Tysklands sida". Boken vållade upprörd debatt, och ledde efter ingripande av ententevänlige partiledaren Hjalmar Branting till Larssons uteslutning ur SAP.^[3][11]

Se även Svenska aktivismen.

Larsson blev vid grundandet 1908 av föregångaren till kommunförbundet, Svenska stadsförbundet andre sekreterare vid sidan av vännen^[12] Erik Palmstierna. Larsson övertog senare Palmstiernas ledande roll ^[13], och var den drivande kraften bakom grundandet av Stads- och kommunhistoriska institutet 1919 i samarbete med historikerna Nils Ahnlund och Nils Herlitz.^[14][4]

Sedan 1994 delar institutet ut "Yngve Larssons pris för stads- och kommunhistoriska insatser", instiftat av Svenska Kommunförbundets styrelse.^[15]

Redan 1912 engagerades Larsson i den stora förvaltningsreformen i Stockholm som genomfördes 1920 och som i hög grad bar hans prägel.^[3][4] Han valdes själv den 19 april 1920^[16] av stadsfullmäktige till Stockholms stads stadssekreterare, tillika chef för stadskansliet; en betydelsefull roll för samordning av hela stadsförvaltningen.^[3]

redigera Borgarrådsår (1924-1946)

Troligen ca 1910-1930.

Vänskaplig paus i debatterna: Z Höglund, Yngve Larsson och Carl Albert Andersson, 1940-tal.

Fastighetsdirektör Jarl Berg, stadsingenjör Gösta Lundborg och Yngve Larsson vid T-centralens invigning 1957.

Larsson blev borgarråd 1924 och förblev det till 1946^[3]. Han hade ansvar för i tur och ordning administrativa roteln, gaturoteln och stadsbyggnadsroteln, och hade som borgarråd en central roll i projekteringen av bland annat Slussen (1930-35)^[17], Väster- och Tranebergsbroarna (1934-35), Bromma flygplats (1935-36), Skogskyrkogården (1940), Stockholms tunnelbana (1941)^[18], samt den stora Norrmalmsregleringen (1945).^[3]

Larsson hade även en central roll i flera stora projekt för att inkorporera och och bygga ut förorter till Stockholm under 1900-talet,^[19] även senare som ordförande för Stor-Stockholms samarbetsdelegation i början av 1950-talet^[3].

redigera Slussen

Huvudartikel: Slussen

Under 1930-talet hade Larsson en ledande roll i den tidens stora ombyggnad av Slussen. Han var ordförande för 1930 års trafikkommitté, vars förslag låg till grund för Stockholms stadsfullmäktiges investeringsbeslut 1931 att genomföra ombyggnaden. Utförandet uppdrog stadsfullmäktige åt gatuborgarrådet Larssons gatunämnd, vilken för ändamålet tillsatte Slussbyggnadskommittén med Larsson som ordförande.^[17]

redigera Stockholms tunnelbana

Huvudartikel: Stockholms tunnelbana

År 1941 beslutade Stockholms stadsfullmäktige om utbyggnaden av ett tunnelbanesystem, och under decennierna efter kriget genomfördes detta enorma projekt som även innefattade byggandet av nya förorter kring de nya stationerna.

Denna satsning kunde genomföras i tämligen stor enighet mellan de inflytelserika aktörerna i staden kring visionen att tunnelbanan var den bästa lösningen både på stadens bostadsfråga och på problemet med tilltagande trängsel på innerstadens gator. Larsson var den främste strategen bakom denna lösning. Under mellankrigstiden beredde han först vägen för tunnelbaneutbyggnaden på många olika sätt, och därefter bidrog han till att skapa en bred enighet kring tunnelbanevisionen.^[18]

redigera Norrmalmsregleringen

Huvudartikel: Norrmalmsregleringen

Larsson var på 1940-talet den drivande kraften bakom regleringen av Nedre Norrmalm, då de gamla Klarakvarteren i en framstegsoptimistisk och modernistisk anda fick ge plats åt Stockholms moderna city med bland annat Sergels torg och Hötorgscity med Hötorgsskraporna, som han inför stadsfullmäktige gav namnet "De fem trumpetstötarna"^[20].

På Larssons initiativ beslutade stadsfullmäktige 1944 att upprätta en ny generalplan för Stockholm. Promemorian Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan^[21] där de grundläggande förutsättningarna för trafiksystemet fastställdes upprättades därefter under våren 1945 på stadsplanekontoret. Det principiella regleringsbeslutet om Sveavägens framdragande till Sveaplatsen (sedermera Sergels torg) och Hamngatan fattades därefter i stadsfullmäktige 1945 och resulterade i 1946 års cityplan.^[22]

Under Larssons sista år på 1960- och 70-talen kom han att känna en växande besvikelse över hur den ursprungliga planen förvaltades och utvecklades.^[3] Norrmalmsregleringen kom även att kritiseras från många håll på bland annat kulturhistoriska, nostalgiska eller vänsterradikala grunder, med en kulmen under Almstriden 1971.

redigera Nordisk opinionsbildare (1939-1948)

Under krigsåren var Larsson även verksam som politisk opinionsbildare och höll en klart antinazistisk, nordisk kurs.

Han var en av de ledande i Samfundet Nordens Frihet från dess start 1939, då det arbetade för att effektivisera det militära och humanitära stödet åt Finland, och senare då det strävade att stimulera den svenska försvarsviljan och motverka vad samfundet uppfattade som onödiga eftergifter åt tyska krav.

Som ordförande i Svensk-norska föreningen 1942-1948 arbetade han i samma anda och verkade bland annat för hjälp till flyktingar från det ockuperade Norge.^[3]

redigera Äldre statsman (1946-1977)

Porträtt från Svenskt biografiskt lexikon.

Efter att ha avgått som borgarråd kom Larsson att få ytterligare drygt aktiva 30 år som en "äldre statsman" inom Stockholmspolitiken^[23] och Riksdagen.

Larsson var riksdagsledamot i andra kammaren 1946-1952. I riksdagen blev han ordförande för bostadskollektiva kommittén, och även ledamot av kommunallagskommittén. Parallellt med riksdagsuppdraget var han även aktiv som ledamot i styrelsena för bland annat Dagens Nyheter och Svenska stadsförbundet, och behöll även en stark förankring i Stockholmspolitiken.^[3]

1950 blev Larsson efter många år som ledamot ordförande för Stockholms stadskollegium (dåvarande kommunstyrelsen).^[19] Han avgick därefter 73 år gammal även ur stadsfullmäktige.^[3]

1955 skulle byggnadsnämnden och stadsplanenämnden slås samman, och Larsson blev dess vice ordförande fram till 1960. Han kvarstod även som ledamot och till och med 1966 vice ordförande för Generalplaneberedningen (tidigare Nedre Norrmalmsdelegationen) som han själv initierat 1951^[24]. Han avgick 1970, då 89 år fyllda. De sista åren kom han att betraktas med respekt och man lyssnade artigt på hans utförliga invändningar mot Norrmalmsregleringens utveckling, men hans reella inflytande hade minskat.^[3]

Under 1960-talet kom Larsson åter att verka inom akademin, med en publicering om Stockholms utveckling i Journal of the American Institute of Planners^[25] såväl som ett verk utgivet vid University of California i samarbete med bland annat den amerikanske ekonomen och presidentrådgivaren Lauchlin Currie^[26].

1966 fick Larsson Samfundet S:t Eriks plakett för berömliga insatser för Stockholm.^[27]

Sina sista år under 1970-talet var han alltjämt verksam, med sitt av staden beställda historiska verk om Stockholms moderna historia. Det kom även att bli hans självbiografi. Han avslutade verket kort innan sin bortgång 1977.^[28]

redigera Familj

Villa Mullberget

Villa Yngve Larsson

Larsson var son till grosshandlaren Axel Larsson (1854-1894) och Ida Sundberg (1858-1950)^[29]. Han var även kusin till likaledes borgarrådet Halvar Sundberg^[28].

Middag hos svärföräldrarna 1910 (Larsson andra från vänster).

Larsson gifte sig 4 januari^[30] 1904 med Elin Bonnier (1884-1980), dotter till bokförläggaren Karl Otto och Lisen Bonnier. De fick tillsammans sex barn; Verna Lindberg, Matts Bergom Larsson (SAF-direktör), Ester Berggren, Richard Larsson (bokhandlare, författare), Yngve A. A. Larsson (pediatrikprofessor), och Mårten Larsson (arkitekt).

Bland de många barnbarnen märks Martin Berggren (skådespelare, teaterregissör), Tobias Berggren (författare, poet), Maria Bergom Larsson (författare, kritiker), Jakob Lindberg (departementsråd, överdirektör) och Kristina Torsson (modeskapare, entreprenör), och bland barnbarnsbarnen Johan Berggren (chefredaktör), Jesper Bergom Larsson (filmproducent), Sara Szyber (designer) och Palle Torsson (konstnär).

Familjen bodde från 1905 på Kungsholmen, och lät 1907 bygga Villa Yngve Larsson i Storängen^[31], granne med familjens vänner Hanna och Georg Pauli. Från 1910 och fram till Elins bortgång 70 år senare kom de dock att bo i Villa Mullberget på Djurgården^[32] intill hennes föräldrars hem som uppfördes under samma tid. Båda Stockholmsvillorna ritades av stadshus-arkitekten Ragnar Östberg, i en utpräglat nationalromantisk stil. Sommartid vistades familjen från 1918 på gården Barnarve i Ljugarn på Gotland^[33].

Yngve och Elin Larsson är begravda på Skogskyrkogården i grav nr 1A vid Trons kapell, bredvid kyrkogårdens arkitekt Gunnar Asplund.^[34]

redigera Uppdrag

^[3]

redigera Bildgalleri

Borgarråd och gatukontor överlägger; Yngve Larsson tredje från vänster, troligen tidigt 1930-tal	Slussbyggnadskommittén i en ny gångtunnel under Slussen. Ca 1935-1936.	Invigning av Krematoriet inom Skogskyrkogården 1940, från vänster: Gunnar Asplund, kronprins Gustaf (VI) Adolf, prins Eugén och Yngve Larsson
Stadskollegiet hösten 1953; ordförande Yngve Larsson flankerad av Hjalmar Mehr på sin högra sida.	Tranebergsbron under uppförande 1933. Foto: Bertil Norberg	Det nya Slussen, 1939.
Bygget av Tunnelbanan 1957. I fonden Klarabergsgatan och Klara kyrka. Foto: Herman Ronninger	Norrmalmsregleringens "fem trumpetstötar", under uppförande 1964. Foto: Lennart af Petersens

redigera Referenser

redigera Tryckta källor

• Robert Ahlman (2002). Minns du den stad… Saneringstänkandet i Visbyområdet 1947-74 (D-uppsats i historia). Visby: Högskolan på Gotland.  (Läs)
• Per Gedin (2003). Litteraturens örtagårdsmästare. Karl Otto Bonnier och hans tid. Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-0-010076-5. 
• Anders Gullberg (2001). City – drömmen om ett nytt hjärta. Morderniseringen av det centrala Stockholm 1951–1979 (två volymer). Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 91-7031-112-9. 
• Ann Katrin Pihl Atmer & Jan Tham (2001). Sommarnöjen vid vattnet. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. ISBN 91-0-056984-4. 
• Martin Hedenmo, Fredrik von Platen (2007). Bostadspolitiken - Svensk politik för boende, planering och byggande under 130 år. Karlskrona: Boverket. ISBN 978-91-85751-44-0.  (PDF)
• Daniel Jonsson m fl (2000). Infrasystemens dynamik : om sociotekniska förändringsprocesser och hållbar utveckling. Stockholm: KTH.  (PDF)
• Yngve Larsson (1977). På marsch mot demokratin (Från fåvälde till demokratisk ordning, 1900-1954). Stockholm: Stockholms kommunalförvaltning. ISBN 91-85676-00-4. 
• Yngve Larsson (1977). Mitt liv i stadshuset (I tjänst hos denna stolta stad, 1920-1954). Stockholm: Stockholms kommunalförvaltning. ISBN 91-85676-00-4. 
• Yngve Larsson (1960). Nedre Norrmalm - Historiskt och ohistoriskt - Särtryck ur S:t Eriks årsbok. 
• Carl Albert Anderson, Alf Grandien, Erik Johansson, Yngve Larsson (1954). Anföranden i Stockholms stadsfullmäktige den 11 oktober 1954 samt i stadskollegiet den 7 oktober 1954 (Särtryck ur stadsfullmäktiges protokoll och yttranden, nr 13 1954). 
• Otto Järte, Yngve Larsson, Adrian Molin och Rudolf Kjellén^[3][11] (anonymt) (1915). Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning. Stockholm: Nordiska Bokhandeln. 
• Nordisk Familjebok (1925). Larsson, Yngve Gustaf Rikard.  (Läs)
• Rikard Skårfors (1999). Beslutsfattandets dilemma - Planarbete och opinionsyttringar rörande trafikleder i Stockholm 1945-1975 (licentiatuppsats). Uppsala: Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet.  (PDF)
• Svenskt biografiskt lexikon (SBL), häfte 108 (artikelförfattare: Göran Sidenbladh) (1978). Larsson, Gustaf Richard Yngve. Stockholm: Statens arkivstyrelse. 
• Elisabet Stavenow-Hidemark (1971). Villabebyggelse i Sverige 1900-1925, Nordiska museets handlingar, Uppsala: Nordiska museet. ISSN 0346-8585. 
• Vänbok (1941). Till borgarrådet fil dr Yngve Larsson (tryckt i 100 ex). Stockholm: Albert Bonniers förlag. 
• Kjell Östberg (1990). Liberalerna och arbetarrörelsen. Stockholm: Tidskriften Arkiv.  (Läs)
• Sveriges dödbok 1947-2003, (CD-ROM version 3.0), Sveriges Släktforskarförbund, 2003

redigera Webbkällor

• Families of the Bishop Hill Colony 1846-1861. Ancestry.com (25 juni 2008). Läst 11 juli 2008.
• Folkräkningen 1890. Västernorrlands län, Sundsvalls församling: Axel Larsson. Forskningsarkivet. Umeå universitetsbibliotek. Läst 11 juli 2008.
• The Institute of Urban History (14 juli 2005). Läst 21 februari 2008.
• Lars Nilsson (13 april 2004). Pris för stads- och kommunhistoriska insatser år 2004. Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut. Läst 21 februari 2008.
• Pris & Plakett: Tidigare mottagare. Samfundet S:t Erik. Läst 18 februari 2008.
• Stockholmia förlag: Utgivning. Stockholmia förlag. Läst 15 maj 2008.
• Sök gravsatta i Stockholm. Stockholms stad. Läst 18 februari 2008.
• Rotemansarkivet. Stockholms stadsarkiv. Läst 6 maj 2008.
• Carl Thulin (November 1932). Regleringen av slussområdet i Stockholm. Teknisk Tidskrift : Väg och vattenbyggnadskonst. Svenska Teknologföreningen. Läst 18 februari 2008.

redigera Noter

1. ^ Dagens Nyheter 17 dec 1977, enligt SBL, 1978
2. ^ Gullberg 2001, s 202
3. ^ a b c d e f g h i j k l m n o p q Svenskt Biografiskt Lexikon (SBL), 1978
4. ^ a b c Nordisk familjebok 1925, s 86
5. ^ Larsson 1977, s. 59 (not); anger dock årtalet 1904 till skillnad från SBL
6. ^ Larsson 1913
7. ^ Larsson 1977, s. 70
8. ^ Larsson 1908, 1909
9. ^ Hedenmo & von Platen, sid 39
10. ^ Larsson m fl 1915
11. ^ a b Svenska aktivismen, läst 8 mars 2008
12. ^ Se vidare Östberg 1990
13. ^ Skedde 1918 med titeln Direktör enligt SBL 1978. Enligt Larsson 1977 (s. 68, 152) skedde detta dock redan 1915 och med titeln Förste sekreterare.
14. ^ The Institute of Urban History, läst 21 februari 2008
15. ^ Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, läst 21 februari 2008
16. ^ Stockholmia förlags webbplats, läst 15 maj 2008
17. ^ a b Teknisk tidskrift : Väg och vattenbyggnadskonst, Nov 1932, läst 18 februari 2008
18. ^ a b c Jonsson m fl, sid 123, 241
19. ^ a b Larsson m fl 1954
20. ^ a b Larsson 1960, s 33
21. ^ Markelius m fl 1945
22. ^ Skårfors 1999, s 46-48, samt Larsson 1960, s 1,14
23. ^ Skårfors 1999, s 89
24. ^ Ahlman 2002
25. ^ Larsson 1962
26. ^ Larsson m fl 1967
27. ^ Samfundet S:t Erik, läst 18 februari 2008
28. ^ a b Larsson 1977
29. ^ Ancestry.com, Folkräkningen 1890, lästa 15 april 2008
30. ^ Sveriges dödbok 1947-2003, (CD-ROM version 3.0), Sveriges Släktforskarförbund, 2003
31. ^ Stavenow-Hidemark 1971, s 295
32. ^ Rotemansarkivet, läst 6 maj 2008
33. ^ Pihl Atmer & Tham, s 92
34. ^ Sök gravsatta i Stockholm, läst 18 februari 2008

redigera Se även

redigera Övrig litteratur

• Mats Deland (2001). The Social City : Middle-way approaches to housing and sub-urban golvernmentality in southern Stockholm, 1900-1945 (Engelska), Stockholm: Stockholms universitet. ISBN 91-88882-17-9. 
• Yngve Larsson, Pieter de Wolff, Lauchlin Currie (1967). Governmental planning and political economy (Engelska), Berkeley, California: University of California. 
• Yngve Larsson (1962). Building a city and a metropolis : the planned development of Stockholm (Engelska), USA: Journal of the American Institute of Planners. 
• Yngve Larsson (1918). Kommunalförvaltningens organisation samt statsuppsikten över kommunerna i England, Danmark och Norge. Stockholm: Norstedt. 
• Yngve Larsson (1913). Inkorporeringsproblemet. Stadsområdets förändringar med särskild hänsyn till svensk förvaltningspraxis, 1–2, Svenska stadsförbundets skriftserie.  (doktorsavhandling)
• Yngve Larsson (1911). Önskemål rörande stadsförvaltningens organisation. 
• Yngve Larsson (1909). Kommunalförvaltningens organisation och arbetssätt i Sverige och utlandets städer, Svenska stadsförbundets skriftserie. 
• Yngve Larsson (1908). Kommunalsocialistisk bostadspolitik i utlandet. 
• Yngve Larsson d.y. (2008). Vändpunkter - Minnen, möten, uppbrott. Bonniers Familjestiftelse. 
• Sven Markelius m fl (1945). Det framtida Stockholm : riktlinjer för Stockholms generalplan. Stockholm: Byggmästarens förlag. 
• Göran Sidenbladh (1981). Planering för Stockholm 1923–1958. Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 91-38-05335-7.  (PDF 1 PDF 2)
• Göran Sidenbladh (1985). Norrmalm förnyat 1951–1981. Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 91-38-90709-7. 

redigera Externa länkar

• Yngve Larsson i Libris